Det är sällan som pedagogiska fackböcker väcker min entusiasm. Ofta tyngs de ner av ett nervöst refererande och nästan alltid finns det en normativ underton som gör läsningen plågsam. Småbarnspedagogik av en hop norska pedagogikforskare är ett undantag. Den vågar vara konkret i observationerna och exemplen som ger liv åt Bachtin och Merleau-Ponty är intressanta.
Det största problemet är att det beskrivna förhållningssättet inte används med äldre barn. När jag möter studenter som tittar vädjande på mig och vill att jag ska förklara enstaka ord eller lösa gruppens konflikter undrar jag först var denna “inlärda hjälplöshet” kommer ifrån?
Och läser därefter boken i ett nytt ljus.
Det finns naturligtvis även kraftfulla och initiativrika studenter.
Tysta tankar 
Det händer ibland att jag gör mig mer förvirrad, tankspridd, glömsk, döv och disträ än jag faktiskt är (och nu hoppas jag innerligen att ingen av mina elever läser just den här kommentaren för då får jag hitta på ett nytt stunt) när elever gör sig hjälplösa. En tankspridd förvirrad tant kan ju så lätt råka irra iväg någon annanstans, i rum eller tid eller tanke, och hör hon dessutom inte när eleven ber om en genväg som i längden blir en senväg, ja då är det tillslut lättare och mindre energikrävande att ta sig samman och lösa sitt problem själv.
Dagens samhälle lär ut hjälplöshet till många människor, och jag lurar på om det inte helt enkelt är så att det beror på att hjälplösa människor inte bråkar, inte spjärnar emot och inte protesterar. De är lätta att bunta ihop och fösa i skock, helt enkelt?
LikeLike
Precis så!
Därför är det så underbart att författarna har lyckats formalisera vad det är i småbarnens erövrarattityd som gör dem till en sådan utmaning för skolsystemet. Det blir liksom så tydligt när vi hindrar en ettåring från att utforska med sina sinnen. Äldre barn ger snart upp och inväntar det rätta godkända svaret.
Frågan är hur mycket förvirring dina elever står ut med – jag har ett talesätt:
“Man ska vara rädd om sitt dåliga rykte. Det tar lång tid att bygga upp, men går fort att förstöra”
Samtidigt är det ju så skönt att vara den som vet!
LikeLike
Ja, visst är det skönt att vara den som vet, och att ta ifrån eleverna en möjlighet, hur stor eller liten den är är, att vara den personen upplever jag som grundligt taskigt. Då framstår jag hellre själv som lite korkad och okunnig och låter dem resonera sig fram på egen hand, med ledande frågor.
Columbo är en förebild när det gäller målinriktad fokusering, Anette Kullenberg en annan.
LikeLike
Columbo – honom har jag inte tänkt på!
Var inte hans knep att låtsas ge upp och gå ut – men vända i dörren och säga:
– Well, there´s just one thing….
Funkar det?
LikeLike
Testa. Det som funkar för en funkar inte för andra. Han är också mästaren på sammanfattningar i stil med ‘Om jag förstått det hela rätt så menar ni alltså…’
Kanske borde man titta lite mer på gamla polisserier?
LikeLike
Den lite hårdförare Barettastilen “Don´t do the crime if you can´t do the time” är alltså ute.
Jag undrar om Björklund har fattat det?
LikeLike
Jag föll aldrig för Baretta, Columbo och tedrickande britter har alltid varit mer min melodi när det gäller deckare, mer samtal och tänkande än rusande upp och ner i trappor med dragna vapen. Världen är hård nog som den är, det är inte konstigt att det lockar att gömma sig i hjälplöshet ibland.
LikeLike
Jag håller med – kanske var det signaturmelodin med Sammy Davis som förförde mig. Robert Blake har ju visat sig vara en ganska tvivelaktig figur dessutom.
Det var ju en ganska märklig deckartid: Kojak, Cannon och Baretta har inte hittat tillbaka ens till de mest obskyra kanalerna. Antagligen har de inte åldrats i skönhet.
LikeLike
Kanske är det så enkelt. Det förvånar att de inte uppnått någon slags kultstatus
LikeLike