Vi spelade mycket kort på barndomens släktfester. Jag läser kurslitteratur om det kompetenta barnet och funderar över hur vi behandlades på dessa rediga bonnagillen.

Det gick en skarp gräns mellan att vara barn vilket innebar att bli tagen hänsyn till, och den kalla verkligheten då man tog steget över till vuxenvärlden och förväntades stå ut med att få sin trumf spräckt i partolva. Det fanns ingen väg tillbaka till barndomens skyddade värld och hädanefter gällde det att bita ihop – även i nederlagets bittra stund.

Ett favoritspel var Kille. Läs mer