Jag trodde att jag hade gjort upp med mina föreställningar om lärares roll som goda föredöme. Jag tänker att dessa förväntningar på att vara ett ideal för ungdomen leder till en underlig självbild och att det är viktigt för blivande lärare att genomskåda skenheligheten hos en yrkeskår som av tradition har velat se sig som lite finare än andra och gärna intagit en uppfostrande roll gentemot barn och föräldrar. 
Jag menar att det är rimligt att lärare svär och super, men helst inte på skoltid. Kraven på renhet hindrar oss ifrån att mötas. Igår insåg jag att min åsikt är ganska ytlig och att jag är fångad i normativitet.
Lärarutbildningen i Malmö är byggd med transparens som ideal och många av undervisningssalarna har fönster som gör att passerande kan se rakt in. I en av salarna har Spelberoendes förening någon form av presentation och jag känner oron gripa tag i mig – jag vill inte se mina kolleger i någon form av väckelsemöte där de bekänner sitt beroende under AA-liknande former.
När jag passerar efter en stund ser jag två män, som jag tror är arrangörer, sitta ensamma. Lättad och skamsen över min fördomsfullhet skyndar jag vidare. Jag får träna vidare på min tolerans.
Beroende kanske är den största synden i ett individualistiskt samhälle?
Tysta tankar 
Jag funderar genast på vilken moral man vill föredöma, och vilken man vill fördöma. Idag, i vårt samhälle, tycks det blir alltmer som fördöms, och allt färre som försöker vara föredömen. Att en lärare lever upp till stereotypen som ‘lite finare’ gör väl henom snarare till en stereotyp än ett föredöme?
Intressant tanke detta *tänker vidare*
LikeLike
En lärare skall vara kunskapens klippa. En trygg bas. En förebild som den kloke vuxne, någon som man både har respekt för och ändå gillar.
En sån som eleverna aldrig pratar skit om och som man samtidigt har en vänskaplig respekt inför.
I min långa skolgång har jag träffat ett antal lärare som uppfyllt detta höga mål.
Kanske 30 %.
Känner ni oket på era axlar!
LikeLike
Jo kanske – men jag vägrar hellre att gå in i den där förerdömligheten som jag uppfattar som auktoritär och kvävande. Tanken på generell godhet är bisarr och följden blir alltid dubbelmoral.
Vänskaplig respekt tror jag man har för personer som visar sin a svagheter och tvivel.
LikeLike
Att vara ett gott föredöme, innebär det att man måste gå omkring och vara övergod hela tiden? Ständigt leva som ett pelarhelgon, aldrig visa svaghet eller erkänna att man kan ha fel ibland? Aldrig visa sig trött, eller vara ur humör eller oinspirerad, utan ständigt koppla på det modererade leendet varje gång man, väl förberedd och utrustad för alla eventualiteter går in i klassrummet?
Är man inte mer robot än föredöme då?
LikeLike
Jag tror och hoppas att barnen genomskådar denna programmerade godhet.
Kanske är Lärarutbildningens tempelartade karaktär en del av problemet. Hit kommer de godaste människorna och utbildas till ännu större godhet av de godaste av goda lärare…
Ibland känner jag för att bli mer som Bob Dylan – att stå och muttra obegripligheter i ett hörn verkar sunt!
LikeLike