Detta inlägg kunde haft rubriken En bloggare korsar sitt spår. Jag skriver mitt tusende inlägg och borde nog drabbas av lite eftertanke eller åtminstonde en smula klädsam prestationsångest. I stället låter jag bloggen kränga vidare mellan arg skolpolitik, glada amatörfoto och nostalgiska musikkåserier.  Kanske lider jag av fläckvis fartblindhet och är fortfarande delvis  berusad av mediets möjligheter. En postmodernist skulle kanske påstå att det är bloggen som skriver mig?

Jag känner mig som en parodi på äldre rockälskare. Förutsägbarheten och fantasilösheten är lika stor som kärleken till ett fåtal giganter som skymmer sikten för allt det nya jag borde lyssna på. Ändå har ingen formulerat rockens självdestruktivitet med större precision än Neil Young. Texten

My my, hey hey
Rock and roll is here to stay
It’s better to burn out
Than to fade away

Länk till Neil Young – Out of the blue

Läraryrket handlar enligt många om att vara konstruktiv och uthållighet. Det som händer är ofta osynligt för ögat.

Hey hey, my my
Rock and roll can never die
There’s more to the picture
Than meets the eye.

Jag drömmer fortfarande om en utbildning som vågar gå bakom bildens yta.