Jag har varit på ett annorlunda seminarium om utvärdering – eller rättare sagt utvärderarens arbete med sig själv. De olika rollerna flätas in i varandra och motstridiga förväntningar gör uppdraget gåtfullt och identiten hos utvärderaren besvärande sammansatt.
Jag funderar på om utvärderaren är vår tids verkliga makthavare och misstänker att vi ibland ersätter moral, vision och ledarskap med utvärderingar som döljer vår tids populism. Tilltron till enkäter och formulär tycks vara oändlig och skräcken för att få dåligt betyg förlamar tjänstemän i hierarkierna. Längtan efter uppskattning kan få vem som helst att sälja sin själ.
Seminariet visade på möjligheterna till annorlunda former av återkoppling och gestaltning av problematik genom dramapedagogiska metoder.
När jag går därifrån klingar en av seminariedeltagarnas ord kvar:
– Hur gör man det viktiga mätbart i stället för det mätbara viktigt?

Mätbart viktig fråga! Den tar jag med till jobbet i morgon.
LikeLike