Jag är intresserad av mäns förmåga att ta ansvar och visa omsorg. Det finns en spridd bild av att män är mest intresserade av status och när det gäller frågan om rekrytering av män till läraryrket blir det svårt att verkligen tro på en förändring av könsobalansen om denna generalisering inte ifrågasätts.
Susanne Biers film Efter bröllopet är en underbar berättelse. Den är oförutsägbar och fullständigt skoningslös.
Dessutom är jag hjälplös inför bilderna från barnhemmet i Indien. Allt ställs på sin spets i mötet med de här barnen och Mads Mikkelsens dilemma är en stark bild av vad det innebär att vara människa.
Samtidigt lyssnar jag på en skiva med den musik Bob Dylan använde till sitt radioprogram. En dag kommer jag nog att förstå Hank Williams storhet.
My son calls another man daddy
Tysta tankar 
Den var så bra att den rent utav var smärtsam.
Jag sprang ut i hallen minst fyra gånger och vände.
Min fru funderade än en gång vad jag sysslade med.
LikeLike
Nog menar du filmen?
Hank Williams är ju också bra men kanske inte på samma sätt…
LikeLike
Ja, aaah, så smärtsam den var, den filmen … Mads Mickelsen, en sån härbärgerad sorg, han håller liksom igen, hela filmen igenom, utom nån gång när han leker med ungarna, eller mot slutet när han talar med dottern, juste rolltolkning kan man säga, konsten att inte göra så mycket alls. Till och med orden sitter fast inuti. Efter filmen grät jag, fullständigt satt i stormögat inte bara för Mads skull, eller Rolf Lassgårds primala skrik men för att livets, världens lekar kom även mig upp i halsen, brast ut liksom. Så funkar en bra film, genom det sublima. Även om denna vajade farligt på en gräns av bombastik, kanske måste de göra det, för att beröra. Melodramernas nödtvång?
LikeLike
“Melodramernas nödtvång” – så har jag aldrig tänkt men jag känner igen rädslan för känslor och att det är nödvändigt att lägga ner alla försvar för att verkligen utsätta sig för film… och liv!
LikeLike