Tanja Bergkvist skriver i Svd ett förutsägbart inlägg om det tokiga Vetenskapsrådet som har gett bidrag till ett tokigt projekt om genus och trumpeter. Genast blir bloggvärlden tokig av upphetsning och det uppdämda borgerliga hatet mot feminismen väller fram.
Jag tycker att det verkar vara ett bra tillfälle att länka till Chet Baker och diskutera olika former av maskulinitet.
Uppdatering:
Bloggvärlden är ett under av balans och mognad. De verkliga haverierna hittar jag bland de 450 kommentarerna.
Samtidigt kan jag inte låta bli att förundras över att genusvetenskapen hukar i upphöjd fördragsamhet. På sändlistan för genusvetenskap (anmälningslänk) tipsar Lars Ek om debatten som “ett tecken i tiden”. Jag tolkar det som om han inte vill nedlåta sig till att blanda sig i diskussionen. Kanske är det en farligt arrogant hållning – jag vet inte.
Tysta tankar 
Det finns förvisso ett utbrett förakt för vissa feministiska strömningar, men det behöver ju nödvändigtvis inte betyda att kritiken är obefogad. Frågan man bör ställa sig är naturligtvis vilken samhällsnytta denna forskning förväntas leda till. Kan det ses som viktigt att vi tar reda på, tja vaddå om trumpeten som genussymbol?
Projektbeskrivningen pratar om klang som norm, och man kan något tillspetsat anta att den som utför forskningen vill försöka bevisa att den rådande (manliga) maktstrukturen gör att Nisse Landgren har vissa fördelar gentemot valfri kvinnlig trumpetare. Känns det verkligen som en brännande fråga, värd 500 000 av våra pengar? Jag tycker inte det.
LikeLike
Nja – Landgren spelar väl trombon?
Om jag ska försöka mig på ett lamt försvarstal kan jag nog se någon form av stereotyp manlighet i den form av jazztrumpetsound som Louis Armstrong skapade kring 1920-talets mitt. Det var en kamp för att spela så högt och starkt som möjligt och dessutom gällde det att få prestationen att bli tydlig. Ansträngningen skulle liksom synas och när väl det höga C-t satt så var det en form av kollektiv befrielse och urladdning.
Sen urartade den här battletraditionen under swingen och övertogs delvis av tenorsaxofoner – men det fanns nog ett ganska tydligt stråk av stereotyp manlighet i klangidealet.
Som Miles Davies och Chet Baker bröt med på femtitalet. Men det är klart – jag vet inte om detta betyder något för hur instrumentet tolkas i dagens musikskolor.
Ärligt talat är jag nog lite cynisk och förhärdad när det gäller VR. Kanske är det som i den klassiska Hasse Alfredssonvitsen om två skånska bönder
Bonde1: Du – den där pigan… Är hon mödom?
Bonde2: Aunaj – hon e´ inte möe dummare än nån annan.
Jag har kort sagt sett ännu dummare ansökningar – och vad värre är, även avhandlingar.
LikeLike