Ringvälten är en personlig favorit bland jordbruksmaskiner. Mina kunskaper är ytliga och fragmentariska – men till skillnad från skivharven som krossar och luckrar upp jorden tror jag att ringvälten har som främsta funktion att bryta kapillärkrafterna i jorden. Genom att bearbeta jorden med ringvält efter harvning och sådd behövs det mindre ogräsbekämpningsmedel. Fukten stannar kvar vid ytan och försvinner inte ner i osynliga kanaler.
Om vi nu beskriver skolan som en kulturaktivitet och tar fasta på den latinska betydelsen av cultura som odling – då öppnar sig ett fält av oväntade metaforer för det som vi vill ska hända i undervisningen. En uppenbar fara i denna liknelse är att barnet tilldelas en passiv roll i processen och den aktive bonden blir den som plöjer, harvar, gödslar, sår och ogräsbekämpar – på samma sätt som läraren planerar, organiserar, motiverar, bedömer och belönar barnets framsteg.
Samtidigt är det något i liknelsen som lockar mig och jag tror det är upplevelsen av oförutsägbarhet. Bonden som har gjort allt rätt och ändå tvingas se utsädet torka bort måste orka ta nya tag nästa år. På samma sätt tvingas en klok lärare inse att allt inte går att planera fram. Misslyckandet är en del av jobbet. Barnen och naturen följer sina egna lagar. Vi kan välja att lägga vår energi på att förbanna vädret eller barnens hemmiljöer – men jag rekommenderar en mer fördragsam hållning.
När det gäller undervisning tror jag att vi ofta missar det moment som jag numera kallar ringvältning – en sorts beredning av ytan som gör att det uppstår bra förutsättningar för växande.
“I´m gonna burn diesel and dinosaur bones”
Tysta tankar 
En ensam bonde är möjligt idag, med maskinparker och teknik som underlättare varje moment. Men gammalt tebax, på den tiden jag bodde på landet, var man flera tillsammans som hjälptes åt, alla tillsammans, för att det skulle bli något alls. Barn och gamla hade funktioner att fylla, inte så imponerande styrkekrävande eller finessrika, men icke desto mindre viktiga.
Och så ser jag din liknelse, och studsar därför när du skriver om passiva barn… för utan deras insats bleve det inte mycket cultivare, varken på åkern eller i klassrummet.
Så ser jag det iallafall?
LikeLike
Jo jag känner igen bilden av jordbruk som ett gemensamt projekt där alla hade viktiga funktioner – de senaste 20 åren satt min farbror ensam på traktorn och hade det ganska tråkigt. Jag tror han saknade den kollektiva sidan av arbetet. Och jag tror att barnen (mellan det tröstlösa slaveriet) ibland fick starka uplevelser av delaktighet som dagens barn saknar.
Odlingsmetaforen är riskabel då det är bonden som definieras som den ansvarige. I biologistisk utvecklingspsykologi är då barnet ett frö som genom god omvårdnad får möjlighet att gro i den riktning som trädgårdsmästaren bestämt. Den vänlige men bestämde odlaren tvekar inte att klippa bort skott som växer i oönskad riktning. Allt i kärlekens namn.
Men det går ju inte att bedriva jordbruk utan frö – eller skola utan barn!
Ha en bra dag!
LikeLike
Vygotskij har nog samma tanke – man måste lita på ytan – jordmånen – och att morötterna växer sig större och starka utanför odlarens förmåga att kontrollera…. man får odla för att man vet… och skydda ytan varsamt. Det är väl som regnet – somligt sipprar trots allt igenom. Metaforer är svåra… men jag älskar din förklaring. Rost är ganska nyttigt!
A-M
LikeLike