I fredags presenterade Sydsvenskan med buller och bång en rapport om integrationsproblem på Rosengård.
Det var inledningsvis relativt okritiska artiklar och lanseringen över hela första sidan en aning – udda.
När jag nu läser ikapp helgens tidningar studsar jag till inför lördagens rubrik som i sitt försök till reträtt är svårslagen i sin ofrivilliga komik.
“Söndertuggade källor får forskare att rasa”
Jag hoppas att det är utskrifterna från intervjuerna som har körts i dokumentförstöraren och inte själva källorna. Annars är jag orolig för deras fysiska tillstånd.
Dessutom tänker jag att ordet “rasa” borde vara förbehållet kvällstidningarnas rapportering om dokusåpor. Risken finns annars att vi får läsa om “källchock” i den tabloiserade varianten av Sydsvenskan. Jag menar att det borde vara de förtalade Rosengårdsborna som “rasar” – inte experten på forskningsetik, som uttrycker sig högst måttfullt i texten.
Jag läser vidare och inser att Sydsvenskan tycks ha ytterligt initierade uppgifter om när, var och hur förstörelsen har skett:
När regeringen presenterade rapporten om ökad islamisering på Rosengård gick dokumentförstöraren varm på försvarshögskolan. Hela källmaterialet förstördes.
I reportaget finns inga ytterligare uppgifter som styrker denna ganska dramatiska berättelse om samtidighet, men jag är nyfiken – ungefär hur varm var dokumentförstöraren?
Vad hände med hårddiskarna? Finns det ingenting sparat på server för back-up?
Om det är någon som borde rasa är det journalister och allmänhet som enligt offentlighetsprincipen har rätt att begära ut offentliga handlingar. Det är inte inför vetenskapssamhället som konflikten är djupast – det är en fråga om en statlig myndighet som sviker sitt ansvar gentemot medborgarna och lagen. Sabuni väljer att bagatellisera kritiken på ett oroväckande sätt
Jag läser rapporten och slås av hur svårtolkade uppgifterna är. Forskarna tycks ha intervjuat alla utom de som rapporten verkligen berör.
Skvaller och hörsägen med andra ord.
Pernilla Ouis är tydlig i sin formella kritik av rapporten:
Den är ovetenskaplig i flera hänseenden: Metodologiskt tveksam eftersom den berörda gruppen inte intervjuats, referenser saknas och källmaterialet har förstörts. Dessutom språkligt tafflig med svepande, oklara formuleringar och en total avsaknad av teori och analys. Jag hade inte heller godkänt den som en studentuppsats.
Slutsatsen är att vi missar ett tillfälle att diskutera ett viktigt problem. Ansvaret vilar tungt på regering, forskare och journalister.
Tysta tankar 