Strandlinjen vid Knäbäckshusen förändras ständigt. När sanden drar sig undan blottas stenar som bär på någon form av uråldrig skönhet.
Mitt civiliserade och rationalistiska jag vill sätta namn på stenarterna och förklara dessa mönster. Kan någon hjälpa mig? Hur gick det till?

“Den lille hobbygeologen” låter som en gammal film! Fanns det inga nyårslöften av geologisk karaktär?
LikeLike
Mina associationer gick nog mer till den typen av hobbylådor som fanns när jagvar liten:
Den lille hobbykemisten
Den lile elektrikern
Nyårslöften av geologisk karaktär…
Jag ska bli mer stenad?
Nej det låter sig inte förenas med statlig anställning!
LikeLike
Ja hobbylådor! Är bekant med dom..
Stenad är nog tyvärr inte förenligt med din roll nej..
Kanske stenhård?
LikeLike
Jag är varken hobbygeolog eller ens särskilt insatt i ämnet, men när jag tittar på stenen tänker jag: vulkanutbrott, lava, rinner över grus, kallnar, gruset och leran fastnar i den kallnande lavan, bryts sönder, trillar ut i havet (eller havet stiger och stiger och dränker lavan, eller lavan rann en gång i tiden ut i havet, kanske), havet slipar och slipar och vips så ser man ränderna som blev när lavan en gång rann över gruset……
Tror jag, då. I stort sett helt baserat på sen länge nästan helt glömda barnprogram.
LikeLike
Jag tror du har en poäng. Mina helt fragmentariska kunskaper handlar om att Stenshuvud som ligger fem km norrut är den östra ändpunkten för Söderåsen som är rester av en vulkanisk aktivitet… och här tog kunskaperna slut!
LikeLike
Det där gråa ser ut som någon sedimentär bergart och det spräckliga är väl nåt mischmash av lite olika grejer. Vulkaniska bergarter, alltså gammal lava, tror jag ska vara svartare. Men jag vet faktiskt inte, trots mina 5(?) poäng i geologi…
LikeLike
Tack Janne!
Jag tror att jag letar efter någon sorts historia – fast jag kan nöja mig med sådana där tjusiga benämningar också. Typ: gnejs och granit…
LikeLike
Då omformulerar jag mig: Allt har legat och puttrat i värmen och det höga trycket långt, långt nere under jord. Inte så det har smält (möjligvis det där grå, som var sand när det begav sig) men tillräckligt för att det skall bli lite segt (som kola, ungefär) De stora bitarna fastnar ihop och bildar klumpar, medan sandsmeten flytar omkring och fastnar den också, efterhand allt rör sig uppåt, mot det lättare trycket och den svalare temperaturen. Sedan bryts den här enorma stenkakan sönder på något sätt; jordbävningar, vulkanutbrott, istider m.m.
Sent omsider har vattnet slipat bort de vassa kanterna och skapat den intressanta formen du hittade i sökaren.
LikeLike
Tack – det är pedagogen i mig som vill se allt dramatiserat. Ibland ser jag de här historierna i naturen och då blir vandringarna äventyr!
Tack igen!
LikeLike