Jag har tidigare kritiserat genuspedagogiken i ganska hårda ord. För mig är det ett problem att pedagoger som saknar grundläggande förståelse för lek och barns utveckling tror sig kunna styra verksamheten utifrån  grumliga föreställningar om önskvärda beteenden. Ofta upphöjer den dominerande gruppen (kvinnliga pedagoger)  sina egna erfarenheter  till norm och försöker med olika metoder och samhällets goda minne uppfostra barnen till dessa ideal.

I dagens Svd skriver Tanja Bergkvist om sitt obehag inför dessa nya makthavare och eftersom det är min ödmjuka vecka har jag i likhet med pastor Jansson inga bestämda åsikter i frågan. AB

Däremot har jag skrivit en del om genus och förskola i tidigare inlägg.