Stina Zethraeus (DN) skildrar jakten på barnbokshjältar som lever upp till bilden av ny modern mjuk och känslig manlighet. På biblioteket finns sökord för “starka flickor” – men ingen motsvarighet för “känsliga pojkar”.

En genomgång av årets utbud antyder att utbudet av mjukispojkar är rikt och varierat. Både i år och tidigare års barnboksutgivning vimlar det av pojkar som är hjälpsamma och känsliga. Mer problematiskt blir det när egenskaper som t.ex. att bry sig om sitt utseende kopplas till kön. Vaksamheten mot stereotypier riskerar att slå knut på sig själv.

Att de gamla barnbokskillarna är snälla och omsorgsfulla är inte det första man tänker på, och kanske är det därför som de aldrig beskrivits under något samlingsnamn.

Jag brukar säga som lilla spöket Laban:

Jag vill inte springa runt och vara kuslig
Jag vill hjälpa mamma att va huslig

Lite orolig är jag nog ändå inför denna oblyga normativitet – hur mjuk måste pojken vara för att bli godkänd i denna nykritiska anda? Har barnboksredaktören modet att se bakom den hårda ytan?