Jag försöker förbereda en lektion om Jesper Juuls bok Relationskompetens i pedagogernas värld. Det är en moraliskt uppfordrande bok som kanske gör det svårare att se och behandla barn som objekt. Mycket av det vi kallar undervisning handlar om relationer och barnens behov av att bli sedda och respekterade som individer.

I Svd presenterar Anders Haag en ny bok om mentalisering. Försöken att på ett trovärdigt sätt beskriva vad begreppet innefattar är ganska trevande och kanske är det nödvändigt när det gäller förhållandet mellan förnuft och känsla. Enbart dåren springer där änglar tvekar.

När man mentaliserar reagerar man inte direkt på en situation, utan man stannar upp och undersöker vad det är som faktiskt händer. Man försöker göra egna och andras handlingar begripliga. Närliggande begrepp är reflektionsförmåga, självinsikt, symbolisering, empati, mindfulness med flera.

I värsta fall innebär detta en psykologisering och intellektualisering av samspelet mellan människor. I bästa fall leder teorin till en ökad lyhördhet inför komplikationer i kommunikationsprocesserna.

Ingen är perfekt på att mentalisera. En poäng med att träna mentalisering är snarare att inse det. Man måste kunna leva med en viss ovisshet, att vara tvärsäker är ett varningstecken.

Det tycker jag om. Ingenting skrämmer mig mer än tvärsäkra människor.

Begreppet Hypermentalisering tror jag är användbart:

Hyper­mentalisering. En person som hypermentaliserar är bra på att mentalisera. Hon är en god lyssnare, uppmärksam, klok och insiktsfull, och engagerar sig i andras liv. Men det egna livet är oordnat, kanske kaotiskt och fyllt av försakelse och självhat.

Jag brukar säga att någon lider av empatiskt överskott och det kanske är samma sak?