Reklamfilmerna från SPP om min framtida pension är femstjärniga kräkmedel. Med sin insmickrande ton och slippriga trygghetsargument om erfarenhet är de bara obehagliga och manipulativa. Särskilt i tider av finanskris är det direkt motbjudande att höra de uppblåsta orden om de duktiga placerarna som jämförs med skickliga kirurger. Börsen är fortfarande ett lotteri!
Thomas Hanzon och Lena Endre befinner sig hädanefter på min svarta lista över skådespelare vars filmer jag undviker. Deras trovärdighet är förbrukad och om jag hade varit staten skulle jag krävt pengarna tillbaka för utbildningen på scenskolan.
Jag vet var cyniska skådespelare hamnar efter pensionen. Lena Endre behöver inte bekymra sig över att det enbart blir tid för duvmatning.

Ack ja, den är riktigt vidrig. Jag har visserligen bara sett Endres, men den ger mig rysningar var gång, denna östermalmsdam som sitter och suckar över hur tråkigt det är att folk blir äldre utan att ha råd med det och förnöjd konstaterar att hon, däremot, har ju råd för att hon är så förutseende.
LikeLike
Så skönt att det inte bara är jag som tycker så här! Förutom det smaklösa budskapet tycker jag att hon är lite äcklig när hon sitter och småpratar viskande med sig själv. Rysningar av obehag!
LikeLike
Pingback: Det är inte alltid vad man säger, utan hur man säger det … « metabolism