Det är ingen ordning i djurvärlden. Eller så är det just det det är?

Hela sommaren har jag förundrats över de fridfulla lamen som gått i hagen och ätit, ätit och ätit. Nu är pojklammen bortsorterade (var tog de vägen?) och i stället går det omkring en genetiskt fulländad bagge som har ett hemligt uppdrag från ägaren (befrukta så många som möjligt!)av de 40 tackorna.

Jag försöker förgäver förstå hur det går till att hålla ordning på alla dessa parningsakter och undrar stillsamt om det finns någon turordning. De tidigare så fridfulla ungtackorna knuffar, bits och bökar med varandra. Baggen är omgiven av tio mer än lovligt närgångna tackor som stryker sig mot honom – samtidigt som de bevakar varandra.

Och hela tiden äter de…

Det är det tredje fåret från vänster som är baggen. Han är lite ljusare men känns lättast igen på sin krampaktiga gång. Något som liknar träningsvärk i ljumskarna  är priset han får betala för all denna njutning. Men kanske gör jag det klassiska misstaget att läsa in mänskliga känslor i händelserna.