Ibland blir jag avundsjuk på engelska textförfattare som tycks simma i ett hav av behagfulla stavelser – färdiga att sammanfogas till välljudande textrader fyllda av mening och djup.

Nina Simones version av Love me or leave me är en sådan sång som bara svingar sig ut och till synes utan motstånd svävar iväg. (Tvinga mig inte att jämföra med Billie Holiday hjärtskärande tolkning)

Love me or leave me and let me be lonely
You wont believe me but I love you only
Id rather be lonley than happy with somebody else

You might find the night time the right time for kissing
Night time is my time for just reminiscing
Regretting instead of forgetting with somebody else

Om det finns någon som inte förstår betydelsen av alliterationer och inrim är detta ett tillfälle att fördjupa sig i konstformen. Samtidigt löser vi upp gränsen mellan jazz och klassisk musik.

Själv minns jag en kväll där vi hade bjudit mina föräldrar på Nina Simone i Lunds stadshall 1986 (?). Hon var ett nervöst vrak och jag förstod att det krävdes stora insatser av arrangörerna att få upp henne på scenen. Extranumret var He´s gotta whole world in his hand och det var bara mamma som gav sig helt hän då hela publiken höll varandra i händerna med armarna i luften. Själv var jag lite generad över publikfrieriet. Idag skäms jag över vilken trist elitistisk inställning jag hade.