Just nu säljer Aftonbladet Clint Eastwoodfilmer och jag känner en viss lockelse i att fylla hyllorna med udda serier. Jag tröstar mig med ett avsnitt ur Den gode, den onde och den fule från Youtube, där det finns många slutscener i klassiska westernfilmer.
Minuterna mellan 4.30 och 6.30 är grundkursen i alla filmskolor. Växelklippning när den är som bäst – och musiken… suck… Hur bra är Ennio Morricone egentligen?
Jag hade egentligen tänkt skriva något djupt om manliga förebilder – men avstår.
Tysta tankar 
Ja, å så 180 graers regeln me förstås. Men underligt så hårda övergångarna i klippen ser ut på youtuben.
Om manlighet på film skrevs i DN i somras, som om man ville starta en debatt, mig veterligen eldades inte intentionen under med några svarsrepliker. Förmodligen för att skribenten i fråga gjorde en i ögonfallande traditionell och slö tolkning.
Jag hajade inte hur han kunde skriva så, om de där raringarna: There will be blood, 3.10 to Yuma, No country for old men. Påstod att det var idealiserad manlighet när det istället var mansrocken som eländigt ångestladdad och trång.
Se, verkligen: se! å läs här:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=810975
LikeLike
Kanske är det just för att mansrollen är så svettig, ångestladdad och trång som den är så intressant?
Bilden av en frigjord människa som inte lyder ur några inre eller yttre krav måste väl vara en dramaturgisk mardröm – nej tacka vet jag ” a man´s gotta do what a man´s gotta do” samtidigt som han rider mot stupet och viftar med en möglig flagga. Det kallar jag en laddad situation!
No country for old men var ju en uppvisning i ljuvlig förutsägbarhet – gör det inte, åk inte dit, rör inte pengarna! Men samtidigt en väldigt bra film tack vara variationerna och rollporträtten.
Kanske är mitt liv som man någonting åt det hållet…
LikeLike