Jag är med i en referensgrupp som ska undersöka varför så få män väljer att utbilda sig till lärare – samt varför så många av dem avbryter sin utbildning i förtid.

På fakulteten Hälsa och Samhälle i Malmö har de arbetat med rekryteringsfrågan på ett spännande sätt.
Länk

Frågan är komplicerad och ibland tror jag att det vore bäst om staten avstod från sådana här kampanjer som lätt får något barnsligt och ytligt över sig. Samtidigt finns det naturligtvis ett behov av förebilder och det kanske är möjligt att se jämställdhet som ett pedagogiskt problem – något som går att informera och upplysa bort.

Alternativet är att utmana de traditioner av makt och status som utgör själva grunden i samhället. De fackliga organisationernas linje brukar vara ganska förutsägbar:
– Höj lönen och statusen så kommer männen!

Jag tror att förklaringen är en förenkling, som dels passiviserar oss (inga sådana förändringar är inom sikte) men även överbetonar de ekonomiska faktorernas betydelse. Samtidigt finns det mönster som komplicerar bilden av vilka utbildningar som har status och hur de attraherar grupper. Läs Hultqvist /Palmes rapport

Från min utsiktspunkt som lärarutbildare känns det mest angeläget att förstå varför många av de män vi lyckas locka till skolans värld inte finner sig till rätta. En teori är att de tror på en oproblematisk anpassning till de rådande värderingarna. Då blir det svårt att förklara motgångarna och många tycks anklaga sig själva för misslyckanden.

Men faktum är att vi vet väldigt lite om v-a-r-f-ö-r studenterna slutar. Där borde arbetet börja.

Ett alternativ är att närma sig frågan historiskt. Vad hände med ett yrke som har vacklat mellan hög och låg status, manligt och kvinnligt tolkningsföreträde? Hans Lagerbergs bok Lärarna ger ledtrådar men inga svar.

Bilden är från byskolan i Sunnanå och tagen någon gång i början av 20-talet.