Fanny Ambjörnssons undersökning av gymnasieflickors tankar om genus, klass, etnicitet och sexualitet är en underbar text. Jag brukar slarva mig igenom avhandlingars metod- och teoridelar, gäspa mig igenom själva undersökningen och lida mig igenom resultat och diskussion. Här njuter jag av varje ord och är lycklig över att boken ingår som kurslitteratur på lärarutbildningen i Malmö.
Särskilt spännande är det att ett viktigt tema i boken är skillnaden mellan BF-studenterna (barn- och fritidsprogrammet) och de flickor som läser samhällsvetenskaplig inriktning.
Jag tänker inte försöka sammanfatta boken (läs!) men vill gärna ha hjälp med att tänka kring ett tema som fångar mig. Det handlar om den starka diskursen kring att media har skapat ideal som förtrycker och tvingar flickor in i själdestruktiva beteenden och könsstereotypier. I undervisningen tycks alla vara helt överens om denna förklaringsmodell – samtidigt som de är helt passiva inför sina egna tankar om hur beteenden, kläder, språk och hår är signaler som konstruerar tillhörighet och identitet.
Samma flickor som förfasar sig över hur äckligt det är med orakade armhålor är samtidigt knivskarpa i analysen av hur medier styr våra sinnen. Ambjörnsson väcker tanken på att denna komplexitet och dubbelhet faktiskt bekräftar sakernas tillstånd och förlägger ansvaret för normerna utanför aktörerna. Eller skapar helt individualistiska förklaringsmodeller (“det är upp till var och en”) som i det insamlade materialet inte stöds av de oerhört starka vardagskoderna. Det är en hård värld och trycket på anpassing vibrerar genom boken.
De välmenande lärarna tycks befinna sig långt ifrån BF-flickornas burdusa tolkning av hur femininitet ska gestaltas – eller avfärdas. De tycks lägga stor vikt vid att inte befinna sig på planeten “fina flickor” där S-flickorna kämpar för att balansera mellan hetereosexuell attraktivitetet och ointaglig oskuldsfullhet.
Jag ser farm emot att höra studenternas tankar om boken – särskilt de som har gått BF-programmet har äntligen fått sina erfarenheter beskrivna.
Tysta tankar 
Läste Ambjörnsson (hehe, d.ä. har fått konkurrens om varumärket…) förrra året, så visst är nog glömt. Men, vilken är din fråga, egentligen? Du skriver:
“vill gärna ha hjälp med att tänka kring ett tema som fångar mig. Det handlar om den starka diskursen kring att media har skapat ideal som förtrycker och tvingar flickor in i själdestruktiva beteenden och könsstereotypier. I undervisningen tycks alla vara helt överens om denna förklaringsmodell – samtidigt som de är helt passiva inför sina egna tankar om hur beteenden, kläder, språk och hår är signaler som konstruerar tillhörighet och identitet.”
Media är väl i det här fallet mediet som snabbare än vinden blir spridningsverktyg för attributens värden och klassificering. Att dessa koder definierat subgruppens tillhörighet är intet nytt.
Att subgruppa in, i det här fallet kvinnor, har i alla tider gjorts från skalan hora – madonna. Att denna uppdelning också normerat klass för kvinnor är odiskutabelt. Detta gör att media i sig inte kan anklagas för att vara vargen. Istället kan man se BF studenternas agerande som en iscensatt klasskamp. Och Ambjörnssons kritik kan riktas den medelklassvurmande skolan som inte kan bryta sig ur det normsystem som konstituerat klassskillnaderna sedan “urminnets” tider.
För hur anpassade är inte s-studenterna? Som offerlamm i den Björklundska idealskolan. Nu är ju rollerna starkt generaliserade, vilket man också kan rikta Ambjörnsson kritik för.
För mig var läsningen en väckelse, främst för att den pekade på hur olika subgruppers ideal, alltid befinner sig nära normen, och hur det gör resan för alla så obarmhärtig.
LikeLike
Tänker lite till … Vad är egentligen motorn bakom min vilja att BF studenterna bättre skulle få ta del av skolans ‘underbara’ erbjudanden?
Det här fältet är fullt av paradoxer, är det inte?
Skaffa dig en utbildning, skaffa dig bildning! är mitt egentliga råd till de flesta ungdomar. Jag vill övertygande stå för uppfattningen att språk och förståelse är viktigast för att kunna navigera.
Varför?
Man kan ha språk och förståelse utan att lyckas i skolan, förstås.
Men det stör mig förbannat att den sociala snedrekryteringen till högre utbildning kvarstår. Att den gör det är verkligen häpnadsväckande signifikant för hur klassbildning går till.
Men vad händer med uppkomlingarna, de som lyckas bryta mönstret, som blir advokater och finansmän? vad händer med klassresenärerna? reproducerar de systemet?
Och du, hantverkarna har tjänat stora pengar, de bor ofta i de flottaste villorna idag. Och i går mötte jag en ung kille med utländsk härkomst som sladdade runt i en aschabrakfet BMW. I vilka grupper är dem ideal och norm? Och hur ser gruppernas hierarki ut? Vilken står högst i kurs? Var ligger makten i dag? Förpassat produktionsmedlen neråt? har vi det? Nä, 2% äger visst snart sagt hela fucking världen.
Men var får man sitt självförtroende?
Nä, fan va sunkiga orsakssamband som genererar åsikter i min hjärna.
Måste rikta om tanken: skolan FÅR inte vara en arena där bara en sorts individer kommer till sin rätt, det är enklare än att fokusera Davids kamp mot Goliat.
LikeLike
S-studenterna som beredvilliga offerlamm – jo den bilden är intressant. samtidigt tycks de vara ytterst kompetenta ledtrådssökare och oblygt egoistiska i sin strategier för att ta sig fram. Rädslan för att sjunka ochj längtan efter att stiga är starka bilder som tränger ut de romantiska idealen om kärlek och annat.
Men skolan – frågan är om den är en arena för någonting över huvud taget? Det tycks mest vara en kuliss att manövrera sig fram genom. Besatt av sin egen betydelse – men oförmögen att ifrågasätta något annat än de mest ytliga schablonerna.
Jag förstår BF-flickornas ovilja att spralla med i dansen
LikeLike
Pingback: Fundera över: att vara kvinnlig m.m. « metabolism