Första dagen möter jag 340 oroliga studenter. Vad är det vi förväntar oss av dem? Hur får vi dem att känna trygghet i en miljö som ofta är fylld av motsägelsefulla krav på individuella prestationer?

Ett sätt är att försöka skapa utrymme för gruppen som arbetsform. En del ryggar tillbaka och minns grupparbeten från tidigare skolgång. Kan jag lita på mina nya kamrater, vad är det för gemenskap jag tvingas in i? Rädslan för att bli utnyttjad tycks sitta djupt hos många. Går det att bli lärare utan att kunna samarbeta?

Idag tror jag att många av våra nya studenter har upptäckt att det finns vinster med att vara en grupp. De har kämpat sig igenom sju stationer ute i Törringelund, som är en skog (läs dunge) i utkanten av Malmö. Den banala erfarenheten av att “detta hade vi inte klarat utan varandra” lagras i kroppen. Snart kommer studenterna att sättas på hårdare prov och då behöver de goda upplevelser.

Jag är glad att få vara en del av de här processerna.