Min begåvade kollega Jonas Aspelin har skrivit en spännande bok Suveränitetens Pris. En kritisk studie av självhjälpslitteratur och i SvD gör Merete Mazzarella en kritisk presentation som fångar mig. Aspelin gör upp med de beskäftiga och individualistiska handböcker som menar att vi ska ta makten över våra liv. I ett sant narcissistiskt samhälle bestämmer vi naturligtvis helt själv över vår lycka. Vi kan ju t-ä-n-k-a oss glada och välja bort alla de obehagliga upplevelser som hotar den privata harmonin.
Alternativet i Aspelins världsbild tycks delvis ligga i att våga gå in i relationer och verkligen satsa allt på dessa mer eller mindre autentiska möten. Bubers ande svävar över texten och jag har inte svårt att lockas att hålla med.
Mazzarella är inte lika lättfångad utan väljer att med hjälp av Sennett markera en distans till denna relationsromantik som faktiskt också kan ha nog så krävande, kvävande och auktoritära drag. Om jag inte lyckas med relationerna… – eller om (ve och fasa) en del av mina relationer är både instrumentella och huvudsakligen artiga? Jag är lite kluven – just nu vill jag nog helst inte bli indragen i för många och okontrollerbara relationer. och då är det nog ärligare att inte ha några relationer alls. De är ju till sin natur oförutsägbara…
Till sist kanske det är säkrast att hålla sig lite på sin kant och vara lagom artig. Låter det tråkigt?

Det är ju ganska typisk svensk att inte vilja dras in i okontrollerade relationer, hålla sig på kanten och observera mest. Jag säger kasta dig själv in i händelsernas centrum och gör lite oväntade saker. Du kanske överrsakar många och renav till och med digsjälv.
Ha det skönt i värmen
LikeLike
Tack för rådet – hoppas du orkar leva efter det!
LikeLike
Jag tycker man ska våga… men artighetens distans kanske ibland är önskvärd. Jag ska öva. A-M
LikeLike
Alltså – Mats – jag ska öva mig i artighetens distans… jag behöver den. Jag tror så innerligt på närheten… och den kan ibland… tja … medföra en smäll eller två.
Jag tycker du är bra!
A-M
LikeLike