Det har varit ett tufft år och arbetsglädjen har varierat. Plötsligt är det slut och jag raglar ut i sommaren. För några av mina arbetskamrater blir sommarlovet längre. Göran, Ann-Christin, Ann-Sofi och Marjanna går i pension. De lämnar stora tomrum efter sig och jag är inte kapabel att beskriva saknaden. Det har hållits en hel del tal och jag har ramlat ner i brunnar av nostalgi. Lustiga anekdoter men också tidsskildringar som hjälper mig att förstå vad det är vi håller på med. Förändringarna är snabba och många. Lärarutbildningen som ett politiskt slagfält för att forma framtiden.

När jag började min utbildning 1976 mötte jag både Göran och Ann-Christin som lärare. Nu har vi varit kolleger i sex år och jag förstår inte riktigt vem som ska fylla deras platser. För mig är de som Robert Lind i Kramfors – de har alltid funnits. Som tur är finns de fortfarande.

Ann-Christin hittade min klasslista och jag tror att PUL står ut med att jag delar med mig av den. Jag hade störst hår och gula snickarbyxor. Vi var en brokig samling – och jag är nyfiken på var ni tog vägen? Någon som känner någon? Hör av er!