Diskussionen om de avhoppade manliga lärarstudenterna hamnade i allmänna resonemang om manlighet. På gott och ont, tänker jag eftersom positionerna ofta är ganska låsta och förutsägbara.
I dagens svd skriver Martin Gelin om hur mannen gestaltas i amerikansk film, och han ser ett starkt mönster i att mannen genomgående beskrivs som töntig, omogen och oförmögen till djupare relationer.
Frågorna hopar sig:
– Vad är egentligen manlighet?
– Vad menar vi med kris?
– Om det är en kris – vad beror den på och är det inte bara ett knep för att knipa offerrollen från kvinnorna?
Gelin ger exempel på den vildvuxna floran av populärvetenskapliga titlar i ämnet: Rädda männen, Männens förfall, Den trasige amerikanska mannen, Slutet på manligheten och Den förbrukade mannen.
Jag klarar mig med Susan Faludis Ställd, som fortfarande är en av mina viktigaste böcker. Hon visar att det det är möjligt att beskriva historiska förändringar utan att moralisera. När vi ser dagens hollywoodfilmer och undrar var de traditionella hjältarna tagit vägen (och var alla töntar kommer ifrån) då kanske tanken kryper fram att det som beskrivs som en flykt från manlighet och en hyllning till pojkaktig ansvarslöshet – detta inte är ett försök att skapa nya ideal utan snarare beskriver ett övergångstillstånd på vägen mot “ny manlighet”. Samtidigt som jag skriver detta känner jag invändningarna välla emot mig. Men det måste finnas något bortom machokult och tönteri.
Jag känner lockelsen i att inta en eklektisk hållning – alla har lite rätt fast på olika sätt – men intellektuell hederlighet tvingar mig att prioritera en förklaringsmodell för att förstå det som beskrivs som männens flykt från ansvar. Jag tror inte att den pojkaktiga hållningen är det “slutgiltiga privilegiet”. De män jag möter på lärarutbildningen är djupt seriösa och tar sin utbildning på stort allvar. De finner sig inte i en clownroll eller att vara stereotypa manliga förebilder.
Tysta tankar 