En fördel med att arbeta på högskolan är att jag ibland kan smita in på seminarier. Idag hamnade jag på Barbro Holmbergs licensiatseminarium om “Svensklärares arbete”.

20 lärare från gymnasiet har intervjuats och de tycks verkligen ha tagit chansen att lätta sitt hjärta. Samtalet tycks delvis ha haft karaktären av besvärjelse av onda makter.

En frågeställare från betygsnämnden sammanfattade gruppen som “20 helårskverulanter”. Barbro menade att det kan tolkas som ett uttryck för makt att inte tillåtas gnälla (jo – jag tror både Foucault och Bourdieau hade hållit med), men till sist blev det lite beklämmande med all denna uppdämda bitterhet över förlorad status och att de hade blivit intvingade i ämnesövergripande arbetslag. Och så kom det nya läroplaner till råga på allt…

“Visa mig en nöjd bonde och jag ska visa dig en nöjd lärare” Vilket skulle bevisas…

Jag vet inte om bilden av svensklärare mår så bra av den här sortens beskrivningar – vetenskapliga eller ej.