Jag går sällan på konsert och blir ofta besviken när jag gör det. Men när Rufus Wainwright sjöng på Ystad teater igår var jag där. Nöjdare än nöjd – nästan lika nöjd som Maria Francke.

Det är något med hans sätt att släppa fram rösten och liksom helt skamlöst njuta av klangen och vibratot som är fullständigt förkrossande. Ensam med gitarr och piano var det bara magiskt.

Och Ystad teater är en historia för sig.

Samma sång i qt.