Spåren i snön kom naturligtvis från en padda. För den intresserade kan jag berätta att det är möjligt att skilja padd- och grodspår genom att paddan kliver och grodan skuttar.
Det är hårt att leva. Särskilt för en padda som har vaknat för tidigt och hamnat på skaren i ett alekärr. Jag får en känsla av att den lilla motgången (pinne i vägen) blev övermäktig för den nyvakna paddan.
Kanske tänker den som kanalsimmaren Malte Lindeman. Ni vet han som stöter på en supertanker i engelska kanalen (minns jag rätt?):
– Jag kunde inte simma under båten, jag kunde inte simma bakom båten, jag kunde inte simma framför båten, jag kunde inte simma över båten…
– Vad gjorde du då?
– Jag simmade under båten
– Jamen det kunde du ju inte!
– Vad fan skulle jag göra…
Så känner jag ofta när det gäller uppdraget att utbilda lärare.
Tysta tankar 
Paddans kliv över till våren. Överlever man vårkänslor? Allt gott Mats.
LikeLike
Frågan är kanske hur många bakslag en liten padda orkar med? Det såg ganska dystert ut och vi var lite sugna på att ta med den in i värmen.
LikeLike
Det skulle jag göra. Rädda den undan det kaos vi människor ställt till med. Men det kanske är en ren björntjänst. Grodan kanske har andra strategier. Kanske är det en förirrad padda från sagan… som gömmer något för oss … men att vi insnöade inte längre ser och förstår fantasin i det hela. TJa,,,, må gott Mats, Anne-Marie
LikeLike
Cool inlägg! Huvudet på spiken, Mats.
LikeLike