Att vara lärarutbildare innebär ständiga utmaningar. Ibland säger jag obetänksamt ja till att föreläsa i ämnen som jag tycker verkar spännande och tänker att nu har jag en bra anledning att läsa in mig. Bra tänkt!
I morgon ska jag föreläsa om spel och datorer för blivande lärare. De har fått i uppdrag att först spela spel hemma hos varandra och förhoppningen är att de ska ha starka upplevelser som gör att det blir möjligt att diskutera frågor kring spel på ett mer nyanserat och mindre moraliserande sätt än jag har varit med om tidigare då deras tankar ofta har varit väldigt generella (Vilka spel är bra för barn? ) eller normativa (Hur länge bör ett barn få spela?)
Aldrig har det varit så enkelt att samla material till en föreläsning och några länkar till Mediarådet ger mer än tillräckligt med fakta och bakgrund. Jag vill inte köra över studenterna med oändliga powerpointar (If you dont have a point – use powerpoint) och min plan är att hitta ett upplägg som ger mycket utrymme för diskussion.
Så nu sitter jag här och försöker hitta en tråd som inte fokuserar på beroende- eller träningsaspekter. Var ligger magin? Vad är det vi söker i spelen som inte finns i våra liv?
- Utmaningar? Flow? Den totala här-och nuupplevelsen?
- Sammanhang – att vara del av en berättelse? Jag räddar prinsessan och besegrar ondskan?
- Gemenskap – de flesta spel har idag en interaktiv nivå? Virtuell vänskap är kraftfull
- Bemästring – att vara den som styr över maskinen?
Idag lägger jag ner ganska lite tid på spel – egentligen alltför lite för att på ett självklart sätt inta en myndig expertroll i ett ämne som förändras dagligen. Min främsta referens är fortfarande Mario (Super Mario!!!) och långa nätter då barnen somnat och vi slogs om att komma överst på highscorellistan. Tur att man har mognat…
Den sorgliga sanningen kan vara att jag slutade spela när barnen började besegrade mig!
Tysta tankar 
Gav du upp då? Hur gamla var barnen? Fniss. Anne-Marie
LikeLike
Problemet är att det är så svårt att ändra reglerna i datorspel!
Gav upp är nog fel ord – försökte styra över deras intresse mot spel där mitt skräpminne innebär en konkurrensfördel, typ TP.
Idag hånar många pedagoger ytliga kunskaper som enbart användbara i Geopardy. Jag består till stor del av den varan och njuter av det.
LikeLike
Inte utan att man undrar om det är vad studenterna får av “spel-orientering”?
Med tanke på hur mycket bra saker man kan studera där.
Men.
Om man vill vara ambitiös kan man jämföra berättarnivåer i Wagners ring med div spels dramaturgi. Nibelungens ring, elden å alltihop kan hittas i likvärdiga symboler i spelens berättarelement. Om man vill se HUR de gör.
Man kan också se hur t.ex. Fritz Langs Metropolis inverkat.
Ja, Vad är ett spel? HUR definieras “spel”? Egentligen?
De först utvecklade genrerna har ju sedan länge fått kusiner.
Onlinespel som WoW, och Second Life borde ju vara hybridgenrer, dels för att de är både actioninriktade och strategispel, samtidigt som dom kombinerar kommunikationsmöjligheter med interaktion. Eller som med CS där “ungarna” (hehe) numera inte bara chattar i ruta bredvid utan dessutom kommunicerar via talsyntes live. Ofta om helt andra saker än spelet. Detta gör det väldigt svårt att dra gränser för vad som är spel, egentligen. Google earth saknar helt interaktion, men vad ska man kalla det? Informations-sida? Sätt till ett chatforum så finns plötsligt interaktionen? Vad blir det då? Och Facebook? Vad är det?
Olika internet-siter har väl hunnit få sina klasifikationer de med, antar jag. Vem vet nåt om sånt? De måste ju ha ett språk för det? Spelutvecklarna? Sen må det komma en tolkningsindustri i följe. Vilka är de akademiska kritikerna? Medievetenskaparna?
LikeLike
Det har faktiskt kommit en ny forskningsöversikt som tar upp de frågorna.
Det är ju ett oändligt fält som öppnar sig i gränslandet mellan berättande och umgänge. Jag vet inte om det är meningsfullt att definiera “spel” – fastnade en gång när jag gick ner mig i att avgränsa lek från andra aktiviteter men är nog i grunden en sådan där Homo Ludens anhängare som menar att Huizingas har rätt. Leken måste finnas för sin egen skull och varje försök att nyttiggöra spelandet hotar själva kärnan i kvaliteten.
Jag tänker nog också att filmupplevelse och spelupplevelse idag ligger nära varandra. Den aktive filmtolkaren är ju inte ett passivt objekt längre utan i hög grad medskapare av upplevelsen.
Men nu är upplägget att föreläsningen utgår från studenternas frågor.
LikeLike
Läser i Gbg’s filmfestivalskatalog att t.ex. Orvar Sävström tituleras film- och datorspelskännare. På festivalen samtalar han bl.a. med Jana Rambusch, kognitionsforskare i dataspel (ser att de skriver dataspel, har man helt släppt termen dator?) om hur film och datorspel korrar varann.
Tidigare spekulationer om att filmen skulle konkurreras ut av spel har lämnat plats för att i stället se vad det är som släpper över från det ena mediet till det andra. Det ickelinjära berättandet till filmen och filmens dramaturgi och karaktärsbygge till spelen.
Att definiera genre är ju viktigt för att kunna säga något om den här utvecklingen. För att ens kunna prata om det. Berättarkonventioner och genre är grundelement i både skapandet av och läsandet av både film och data-spel.
LikeLike
Jo nog är det så – samtidigt som varje försök att avgränsa genrer från varandra skapar nya problem.
Berättarkonvention är ju ett gammalt litteraturvetenskapligt grepp som filmen har övertagit med ganska skiftande framgång. Hela tanken på att någon berättar något för någon är distanserande och strider mot spelens karaktär av att vara mitt i händelserna. Om spelet är världen så kanske vi måste skapa berättelserna (eller tro att vi gör det) för att inte fastna i det förutsägbara “lösa uppgifterna”-tänkandet som de flesta genomskådar ganska snabbt. Hur många prinsessor finns det att befria?
Men det är klart – på en marknad vill kunden veta vad det är hon köper. Ska det vara action och det står på förpckningen – ja då måste nog spelet leva upp till den förväntningen. Men då är spel något vi konsumerar. jag tror det går att se på andra sätt?
Second life och face book är ju inte spel så – även om de innehåller element från den traditionella spelvärlden. Men om vi i någon form av postmodernistisk yra avstår från berättelserna som sammanhållande kraft i spelen. Blir det något kvar?
LikeLike