Jag har tidigare kommenterat Per Ströms bok och Maria-Pia Boethius text om den i hoppfulla ordalag. I dagens Sydsvenska intervjuar Niklas Orrenius Per Ström och lyckas polarisera frågan igen. Det är bra journalistik och kanske klargörande – men läsarkommentarerna i både SVD och Sydsvenskan andas blodtörst och låsta positioner på ett sätt som gör att jag backar från min optimism.
Antifeminister tycks inte kunna sluta vädra gamla oförrätter och likhetsfeministerna verkar vara skräckslagna inför tanken på att biologismen faktiskt vågar formulera sig.
Per Ströms bok kanske behövs – men jag tror inte att det könskrig som han förutspår är nödvändigt. Åtminstone inte i den gläfsiga formen som kommentarerna antyder.
Det kan också vara så att jag har tappat stinget… Indien har kanske den inverkan på mig. Orkar liksom inte hetsa upp mig och funderar på om adrenalin verkligen är en ofarlig drog. Just nu är jag mer intresserad av medkänsla än strid. När vi var i Indien senast var den nymålade cocacolaskylten skrikig och anskrämlig. Jag skrev en arg blogg om den multinationella farsoten. Nu känns den bedagad och nästan lite – vacker?
Tysta tankar 
Jag har tolkat det annorlunda. Könskriget kom inte med Pär Ström utan är faktiskt en viktig byggsten i den radikalfeministiska ideologin.
För dem fungerar könskriget som motivator för män; män-som-grupp försöker bevara sin makt gentemot kvinnor-som-grupp på olika sätt. Mäns våld mot kvinnor är en följd av detta, undervärdering av kvinnojobb är en följd av detta etc. Här utgår radikalfeminismen från att män själva ser sig som grupptillhöriga alla andra män, och att de ser kvinnor som fienden. Radikalfeminismen utgår också från att kvinnor ser som grupptillhöriga alla andra kvinnor, och utger sig därför för att tala för alla kvinnor.
Hursomhelst, jag tycker inte att Pär Ström är särskilt vältalig, men han sätter trots allt fingret på några viktiga omständighter när han kritiserar extrem feminism och könskrig. Och det är inte bara antifeminister, utan vanligt folk och feminister som instämmer i den kritiken. Extrem feminism är helt enkelt inte bättre än manschauvunism bara för att den iklär sig den-politiska-korrekthetens-mantel.
Mvh
LikeLike
Jo – det låter rimligt. frågan för mig är kanske o0m det är möjligt att förhålla sig neutral till dessa “krig”.
Ungefär som om det går att vara neutral till religion i ett samhälle som präglas av religiösa strömningar. Till sist måste man nog välja – och det skrämmer mig!
LikeLike
Jag tror absolut att det går att hålla sig neutral, det handlar ju inte om machetebeväpnade grupperingar som går omkring på gatorna och hugger ner alla oliktänkande. Det finns ingen anledning att underordna sig endera sidan för att få “beskydd”.
Vi som är emot krig får försöka hitta en tredje linje, försoning. Könssamarbete. Fokusera på och lyfta fram att vi har mer gemensamt än vad vi har olikt. För mig innebär det också att jag motarbetar alla tendenser att skapa splittring och könskrig. Jämställdhet är större än ETT kön.
Så “fienden” finns i båda grupperingarna. Både extrema feminister och manschauvunister, och för den delen sexister av alla kön.
Själv jobbar jag också i en kvinnodominerad bransch så jag kommer oftare i kontakt med kvinnlig sexism och enögdhet än manlig, men det är min övertygelse att kvinnor och män är lika goda kålsupare. Men också att det finns lika många vettiga kvinnor som män, och vi är fler, och om vi hittar ett sätt att kanalisera vår röst så har jämställdheten redan vunnit.,
LikeLike
Det låter som att du har landat, Jag är nog inte riktigt lika harmonisk men försöker att dämpa min misstänksamhet.
jag jobbar i alla fall på det – som lärare är man del av maktstrukturer som korsar de här genuslinjerna och jag är inte människa att sortera upp det…
Tack för visionen – den bär!
LikeLike
Jag förstår din känsla, jag har varit där alltför ofta.
Jag kan bara rekomendra ack så varmt The Myth of Male Power med Warren Farrell. När jag själv hade många uppdämda negativa känslor som jag inte kunde kanalisera för att jag inte hade den begrepsliga medvetenhet jag behövde var den här boken en stor tröst. Det är inte fel att vara arg över (viss) feminism. Den kan vara väldigt orättvis.
Warren Farrell har själv varit en av de viktigaste feministerna i USA, bland annat som ordförande i N.O.W. i tre mandatperioder i rad. En dag insåg han dock att hey, wait a minute, om jag ställer andra frågor får jag andra svar. (han jobbade med mixade samtalsgrupper med kvinnor och män).
Plötsligt började ett manligt perspektiv växa fram på det här med jämställdhetsfrågor. Warren Farrel, som den goda feminist han var, ansåg att mäns perspektiv på jämställdhet var nog så viktig och eftersom detta perspektiv nästan aldrig fördes fram i N.O.W. diskussioner tog han på sig att göra just det. Detta ledde till att han sakta frös ut och fasades ut ur organisationen. Den var helt enkelt inte mogen för äkta jämställdhet.
Så idag kallar han sig post-feminist med en enkel agenda; feminismen är bra och har uträttat mycket, men det manliga perspektivet måste lyftas fram i jämställdhetsfrågor, och när det är lika starkt så har vi äntligen den grund vi behöver för att på ett rättvist sätt arbeta för att oskadliggöra könsrollerna.
Just the myth of male power är från 70-talet och bemöter en del av den radikalare feminismens mer bisarra barnsjukdomar, som den freudianska fixeringen vid teroier om höghus som fallos-symboler etc, dvs sånt som moderna feminister inte skulle ta i med tång av ren pinsamhet.
Men den lägger grunden för en teorin och terminologi (med fokus på
könsförsoning) där iaf jag äntligen hittade ett språk att sätta mina tankar och känsor på pränt. Jag hoppas att den kan göra det för dig med.
Med kärlek och respekt
Roger
LikeLike
Låter spännande – jag har liksom tassat runt frågan många gånger när jag har haft grupper med manliga pedagoger som ofta svämmar över av ilska.
När vi gjorde pojkaktiga sångböcker var det en uttalat provokativ handling med en hård kärna av manlig stolthet. Helt nödvändig då och antagligen funktionell för många manliga pedagoger fortfarande. Jag blev nog ganska bra på att förpacka ett svårsmält budskap (männen behövs i förskolan) på ett mindre hotfullt sätt. Därför blev jag förvånad över jämställdhetsutredningens totala dogmatism och likhetsfeminsistiska fixering.
Nu tror jag att jag är mogen för den position du beskriver. Som utbildare har jag varken intresse eller mandat att driva några könskrig.
Tack för tipset!
LikeLike
Vad bra, det glädjer mig om jag har kunnat bidra med något. 🙂
Det låter som om att du har gjort ett oerhört viktigt arbete, män behövs verkligen i förskolan och i hela skolsystemet, det är inte fel att vara stolt över att man är man.
Det är trist att radikalfeminismen har fått en sån stark ställning. Jag upplever att många män, och många pojkar, springer omkring med ett diffust dåligt samvete över något de inte vet vad det är. En slags skuld som är pålagd dem från den radikalfeministiska diskursen. Om du som pedagog motverkat det har du gjort ett fantastiskt viktigt arbete. Keep up the good work!
LikeLike
Tack – jo det var ganska spännade när några av seminariedeltagarna på kursen “man i kvinnovärld” sa:
– Hm, Mats vet dina chefer om vad det är du står och säger egentligen?
Då förstod jag hur minerat området är.
LikeLike
Det låter som ett uppenbart fall av härskarteknik:
använder sin starkare ideologiska position för att få dig att tvivla på dig själv och om inte annat hota med de “konsekvenser” det kan få för dig om du inte omvänder dig och går den “rätta” vägen.
Just när det gäller jämställdhetsfrågor så har ju kvinnor, eller framförallt feminister monopol på tolkningsföreträdet, eller vad man kan helt enkelt kan benämna makt. När män vill ta sig in på arenan och presentera ett manligt perspektiv så finns det många ryggmärgsfeminister som instinktivt reagerar med att pissa revir istället för att lyssna på vad man har att säga. Skulle de lyssna så skulle de flesta feminister inse att de har mer ideologiskt gemensamt med sådana män som dig och mig än de har med radikalfeminismen. Det är ett minerat område, precis som du säger.
Men det finns undantag, och det finns hopp, och det finns mycket positivt man kan fokusera på istället. Det måste man göra om man vill må bra och inte bara gå omkring i ett moln av negativitet. Warren Farrel är en sådan person, och hans texter ger en både tröst och hopp och feel-good. Det behövs.
LikeLike
Nåja – riktigt så farligt var det nog inte. jag tror studenterna var mest omtänksamma och lite förvånade.
Men det är svårt att hitta tonen och jag är rädd för att många antifeminister tar chansen nu och luftar gamla oförätter.
Farrel var det ja! tack för tipset!
LikeLike