Jag tror att många bloggare är lite fåfänga och gläds i smyg åt besöksiffror och kommentarer. När jag upptäckte statistikfunktionen, och att jag dessutom kunde se var besöken kom ifrån, förändrades mina tankar om bloggen. Läsaren var inte längre en anonym massa. I bästa fall hade de sökt sig hit. I värsta fall hade de hamnat här genom googles mystiska logaritmer (eller är det algoritmer?)

En fredag var jag trött på min pretentösa och politiska bloggstil. Då skrev jag en riktigt slapp text och slängde in några bilder på sprit och godis.

Detta tveksamma blogginlägg är nu det mest lästa och de senaste veckorna har 30-40 besökare/dag hamnat där efter att ha sökt på godis och bilder.

Jag känner mig ungefär som kapten Krok som är förföljd av en krokodil som har ätit upp hans ena hand och nu är ute efter den andra.

Styrman Starköl: Jamen det är väl på sätt och vis en komplimang?

Kapten Krok: Jag vill inte ha den sortens komplimanger!

För att bättra på mitt rykte vill jag visa upp en bild som illustrerar mina känsliga och feminina sidor. Jag vill inte bli känd som “godis- och spritmannen”.

“Lussemasse” tror jag är ett ledigt smeknamn.

Mina forskarkolleger har ibland ett eget lustigt språk. De skriver in sig i ett fält. De skriver fram sig själv genom sina texter. (Ja sedan finns det journalister som gör jobb på händelser)

Nu skriver jag ut mig ur spritfältet och skriver fram mig som genuskonstruktion samtidigt som jag gör ett jobb på min förvirrade barndom.

Det gick ju lätt…