Jag har blivit utmanad av Monika att berätta sju sanningar och är ett villigt offer för alla tävlingar
- Jag är färgblind. Vid 12 års ålder fick jag reda på detta och förstod plötsligt livets obönhörliga subjektivitet när fröken smög fram till min bänk och viskade så att hela klassen kunde höra det: Hur är det egentligen att vara färgblind?
- Jag är ganska bra på att dölja nervositet och lyckas ibland skapa en bild av att jag är lugn. Så överlever man som lärare.
- Jag är lat och gillar inte att öva. Därför kommer jag aldrig att bli mer än en hyfsad bruksgitarrist som egentligen bara vill uppträda och njuta av det.
- Jag har ett kluvet förhållande till manlighet. Hör till de som försökte omdefiniera maskuliniteten genom att arbeta på förskola och skapa en ny mansroll – men upptäckte att jag trivdes mycket bättre i den gamla. Just nu känns det viktigare att sluta fred med sig själv än att slåss med väderkvarnar. Jag saknar min far som dog alldeles för tidigt.
- Jag kan inte följa recept men har gjort om det till en dygd – att lite wild and crazy hitta på nya kombinationer som jag inte kommer ihåg. Just nu är har jag passerat spiskummin- och ingefäraperioder, men är på väg in i en koriandertrend. Mannagrynsgröt med parmesan är inte gott. Fråga mig – jag vet!
- Jag är ofta manisk och egentligen bara lycklig när jag får begrava mig i något projekt – samtidigt vill jag gärna visa upp resultatet. Jag vill inte veta diagnosen. Nörd?
- Jag är inte förändringsbenägen och försöker övertyga min omgivning att jag har ett så rikt inre liv att yttre förändringar bara är störande. Omgivningen har inte gett upp.
Puh – jag tror att jag undvek de värsta narcissistiska grynnorna (och hur ser nu en sådan ut?) men känner ändå att jag befinner mig farligt nära den gräns när bloggen kantrar ner i det privata. Jag skyller på Monika och tackar för ursäkten att få syssla med sig själv!
Nu återstår att skicka utmaningen vidare och hoppas att detta inte är begynnelsen av en ny kedjebrevstrend av bekännelser.
Reglerna för utmaningen ser ut så här:
Länka till den som utmanat dig
Berätta sju sanningar om dig själv
Utmana sju personer
Lämna ett meddelande till dem du utmanar.
Nu har jag lyckats utmana några digitala vänner
Susan är jag nyfiken på – men hon är lite hemlig och jag har ingen adress. Du får gärna vara sann här!
Sen kanske vi får ta utmaningspaus för att inte fastna i kedjebrevsträsket…
Tysta tankar 
Oj, vilka bra sanningar … Nervositeten känner jag igen, men … jag klarar inte riktigt av storföreläsningar i en stor aula. Trots att jag känner mig lugn, så är den falsk, för så fort jag börjar prata blir munnen som ett sandpapper… och läpparna känns som om de håller på att gå sönder. Det brukar dock lätta efter ett tag. Men jag är glad att slippa en storföreläsning denna termin …
Hur kommer man över fysiska sensationer.
För övrigt orkar jag inte längre vara nervös i min undervisning…
Visst är det en bra utmaning – man får tala om sig själv 🙂
LikeLike
Det svåraste med nervositeten är kanske den smygande känslan av det jag säger inte är viktigt och att jag måste verka övertygande för att göra intryck. Föreläsning och försäljning ligger ju så nära varandra.
Kanske finns det tröst i den klassiska retoriken men självföraktet får vi nog leva med.
LikeLike
Såg “utmaningen” i min feeder. Och jag funderar på det. Problemet är bara att jag inte vet om jag vill publicera något efter att ha läst din lista. Så förbannat välformulerat och bra. Kan jag sno din? Kan byta ut ett ord här och var. 😉
LikeLike
Tack för utmaningen (tror jag 😉 ). Och Magistern har redan sagt vad jag tänkte – så bra och välformulerade sanningar! Själv känner jag mig ganska säker på att jag 1) antingen blir fån-löjlig eller 2) för narcissistisk och kanske t.o.m. utlämnande. Publicerar när jag tänkt och balanserat färdigt. Om jag törs!
LikeLike
Okej! Så får jag en anledning att skriva in nåt nytt. Svårt med motiveringen ibland. TROTS att moments händer HELA tiden. Problemet är att de faller i glömska så snart nåt nytt dyker upp. Eller är det mellanmjölk mest hela tiden. Det ska jag ta reda på.
Puss
LikeLike
Bravo… kanske ska göra om min. Jag och Martin skriver ihop på Svenskläraren… så det blir en andra chans för mig. Allt gott. Anne-Marie
LikeLike
Uppdraget utfört!
http://www.lancefestivalen.se/?q=node/585
LikeLike
Så söt Du är Mats, som låter mig bli sann här! Måste kolla lite närmare på det här först, så jag vet vad jag ska göra. Så det blir RÄTT, alltså. Privat, det gillar jag, lika mycket som personligt, vilket det görs anspråk på att vara så stora skillnader emellan. JAg tvivlar. Det är ju det personliga som är köttet, på benen liksom. Äckligt nära är däremot lite sliskigt, kanske.
LikeLike
Attans bananer så kul det är att kolla runt vilka vägar “sju sanningar om mig själv” tar….Jag har lite svårt för denna politiska korrekthet där man till varje pris är skräckslagen för att framstå som narcissistisk…..Jisses…Det är vi alla som bloggar…och det är inget fel i det väl…En viss gnutta måste väl få finnas hos var och en…Det är ingen störning förrän man är skamlöst narcissistisk väl….och allt ENBART handlar om en själv….
Tack för ordet…
*flinar lite*
LikeLike
Pingback: Sju sanningar - Janis « metabolism
Försöker större delen av tiden disciplinera min lättja och mina begär, lusten att njuta, överdosera, lata mig, ta den enkla vägen; men kämpar likväl med paradoxen att jag önskar mitt vidlyftiga friare tygel.
Vill alltid motsäga att min dåliga självkänslas hävdelsebehov skulle uttryckas i vilja att utmana och strida med auktoriteter, just därför är det väl sant.
Har en låsning vad det gäller medelklass kärnfamiljspar, lägger mig på ett onyanserat sätt under dem som varande normen jag oavkortat rör mig ifrån, eller emot.
Motsägelsefullt hyllar jag kroppen för att den är stark och rytmisk, men har fortfarande svårt för att visa den naken. Har dåligt utnyttjat den dos skönhet jag fått och den del begåvning jag har/haft. Samtidigt, skall erkännas, just den försummelsen kan min lättja njuta av, så skönt!
Inbillar mig ibland att jag är trygg och bergfast, blir alltid lika skamligt rädd efter den typen av Hybris.
När jag bara är livrädd för att utmana mina mönster intellektualiserar jag det och tror det vara en biologisk eller i alla fall en neurologisk bieffekt av min hjärnas spratt, för mig ställt utom all kontroll.
Är påfallande ofta abstrakt och icke-stringent.
LikeLike
Tack Susan!
I ett anfall av högmod inbillar jag mig att vi har påbörjat en resa mot något allvarligt!
De där ekelöfska orden om “Det som är botten i mig är botten också i andra” blir verkliga när jag läser dina ord. Och det tänker jag göra några gånger!
Dikten
LikeLike
Förlåt om jag tränger mig på … jag har läst Ekelöfs dikt tidigare, men den har inte tidigare sagt mig något, eller rättare inte slagit an – det gör den nu.
Som ett tack för en upplevelse överlämnas en länk till min favoritdikt av W.H Auden, alltsedan jag läste den för första gången för ett år sedan.
http://www.ling.upenn.edu/~creswell/auden.html
LikeLike
Mats. De raderna har citerats alltför ofta av wannabe litterärt bevandrade vilket gjort att jag inte heller i likhet med Janis, sett dess vidunderliga förrns nu. Thank YOU!
LikeLike
Sådär ja. Direkt från tanken ut på nätet kom de sju saningarna. Och så många nya intressanta skribenter jag fått äran att bekanta mej med.
http://syntaxia.wordpress.com
Fast jag fattar inte vart mina bilder tar vägen. Det är nog dax för en liten repetionskurs, Mats.
LikeLike