Ibland är bio underbart. Att få sjunka in i en varm gemenskap och drömma sig bort i berusande identifikationer. Amerikansk filmkonst brukar leverera dessa upplevelser med stor precision. Nästan alltid lämnar vi salongen med en generad suck över att vi gick på tricket en gång till.

Fransk film följer inte samma bok. Tre timmar av erotisk film efter klassisk engelsk förlaga gör mig mest osäker.

1. Ja, det är en vacker film med naturscener som bländar och förför.
2. Ja, det finns en diskussion om kvinnors frihet och rätt till sexualitet.
3. Ja, det finns en diskussion om klassöverskridande kärlek och frustrerad manlighet.
4. Ja, det finns erotiska scener som nog skulle kunna kallas smakfulla.
5. Ja, det finns en litterär förlaga som jag borde känna till.
6. Ja, det visas upp intressanta underkläder som antagligen kommer att sälja i jul.
7. Ja, det finns en skådespelerska som är näpen och bestämd på ett sätt som strakt påminner om en ung Ingrid Bergman.
8. Ja, skogvaktaren skulle nog kunna associeras till en variant av Marlon Brando. Kanske.

Frågan är varför jag inte bryr mig om hur det går för huvudpersonerna. Är jag så fast i den amerikanska formen av identifikation som en förutsättning för upplevelse att alla dessa kvaliteter bara passerar förbi.

Jag känner mig lika inskränkt och gnällig som de tonåringar jag försökte visa svart-vit film för en gång. De visste bara en sak:

– Svartvitt är kasst!

Nu måste jag erövra bilden av mig själv som öppen filmälskare med förmåga att njuta av långsamt eftertänksamt berättande och oändliga dialoger. Giv mig styrka.