Jag möter studenter som oroar sig över medieutbudet. Våld och sex invaderar barnens liv och de engagerade lärarna mobiliserar för att möta hoten från internet. Jag förväntas uppmuntra detta engagemang och anstränger mig för att dela deras moraliska upprördhet. Det är något rörande med all denna pompösa godhet som vårdar gränsens mellan de goda och onda krafterna.

När våra barn var små försökte vi leva upp till myten om de ansvarstagande föräldrarna. Hoten kom i första hand från teven som spred sitt passiviserande gift över landet. Den farligaste formen av teve kallades kabelteve. De familjer som skaffade denna nymodighet kunde säga farväl till gemenskap och mänsklig samvaro. Djävulen invaderade hemmet. Samtidigt motionerade socialdemokratin med Maj-Britt Theorin i spetsen om förbud mot paraboler. Det känns mycket länge sedan.

Ett ännu värre hot mot barnens hälsa var videoapparaten. Vi trodde länge att dessa enbart kunde spela våld- och sexfilmer. Samtidigt lät det lite lockande att kunna ta makten över sitt tittande. Därför var det med yttersta tveksamhet vi tog beslutet att skaffa video. Beslutet var dock inte helhjärtat och för att behålla en viss värdighet (och inte bli beroende) valde vi att hyra apparaten tillsammans med grannen. Varannan vecka kunde alltså våra barn se Bamse och den lilla åsnan med hjälp av en videobandspelare som dessutom hade fjärrkontroll – med sladd!

Denna oro kanske gick att förstå – riktigt tokigt var beslutet att dela en cd-spelare mellan två lägenheter. Snart nog hade vi dock utvecklat ett beroende av cd-skivor. Och det blev fort värre…