Ann Heberlein uttrycker en del tveksamheter inför det ständiga kramandet i samhället. Det tycks vara klassbundet, men också präglat av lokala skillnader. Läs.

Jag ser att frågan är laddad och egentligen djupt personlig. Samtidigt finns det kulturella mönster som förändras över tid och koder att förhålla sig till. I kramen utplånar vi tillfälligt avståndet mellan individerna. Närheten skapar en intimitet som kan vara behaglig eller djupt hotfull. När jag började arbeta på Lärarutbildningen efter 25 år i förskolan reagerade jag inför det ofysiska sättet att umgås. Folk rörde inte vid varandra. Inte ens på fester! Nu har jag vant mig – men det tog några år.

Jag läste en indisk krönikör som försökte ge goda råd i frågan. Det samhället är djupt kluvet mellan stark traditionalism med hierarkisk männiksosyn (de oberörbara) och en fnissig naiv längtan efter fysisk kontakt. Att se indiska män busa med varann på stranden är ljuvligt.

Det fanns vissa kategorier som var oproblematiska.

1) Familjen och släkten

2) De som har sett dig naken. (hit räknades nannysar – dock ej läkare)

De svåra fallen var arbetskamrater och särskilt chefer ställde till problem. Om jag minns rätt slutade krönikan med den lite fega uppmaningen:
– Om du tvekar – låt bli!

Jag är gammal nog att minnas Pecka och Bibbi Langer som gjorde skandal på sextitalet genom att dra igång kampanjen “Kramas mera”. Det kan vara julen eller ett anfall av allmän blödighet, men jag är med!