Den förfärliga knivskärningen av en rektor i Stockholm skapar behov av syndabockar. Svt/rapport har gjort en slarvig kartläggning och konstaterar att lärarstudenterna vid ingen av Sveriges största lärarutbildning får några kunskaper om vad de ska göra vid våld eller hot om våld.

“Lärarutbildningarna förtíger effektivt att en tredjedel av landets lärare har utsatts för våld eller hot om våld”. (Är det inte lite slarvigt att föra samman dessa två frågeställningar?)

Jag vet att studenterna vid Malmö Högskola läser bl.a. Juridik för pedagoger (Erdis) och Ansvarsfrågor & sekretess (Svensson, Bengtsson).

De tillfrågade studenterna vill veta “exakt vad de ska göra” och “vilka metoder som fungerar”.

Varför blir jag så trött av denna bedövande tilltro till snabba lösningar?