Ibland undrar jag vad som är meningen med skolan. Det har ofta funnits något uppfostrande som jag inte har kunnat sätta ord på, men som har berört mig illa. Vems värderingar är det jag förmedlar? Den där staten som i form av Skolverk producerar olika former av texter och råd – ibland känns det som att den lever ett eget liv…
Bo Rothstein ställer allt på sin spets i dagens Svd. Om demokrati är att folket väljer politiker som ger uppdrag åt tjänstemän – då är det viktigt att inte dessa tjänstemän får alltför omfattande egna agendor. Idag beskriver Rothstein förhållandet som bakvänt. Statliga verk har förvandlats till lobbyorganisationer som riktar sina ansträngningar mot att uppfostra politiker och därmed i sista hand folket.
Som ideologiska statsapparater kan man numera räkna en mängd myndigheter, till exempel Folkhälsoinstitutet, Ungdomsstyrelsen och Nationella sekretariatet för genusforskning. Till gruppen bör också räknas de många nya ombudsmännen, till exempel Homo (Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning), BO (Barnombudsmannen), HO (Handikappsombudsmannen) och DO (Ombudsmannen mot etnisk diskriminering.
Dessa är alla tämligen maktlösa när det gäller tillgång till effektiva lagar och regler för att motverka att enskilda individer diskrimineras. Däremot har de en omfattande produktion av ideologi och satsar stort på opinionsbildning.
Många av dessa myndighetschefer skriver till exempel debattartiklar där de gör sig till uttolkare av sina respektive gruppers intressen. Andra konkreta uttryck för detta är ett ymnigt utgivande av tidningar och tidskrifter.
Man knyter också ofta opinionsdrivande forskare, konsulter och PR-folk till sin verksamhet i olika projekt.
Jag tror han har kraftfulla poänger och känner mig delvis också skyldig. Skolan är kanske den mest effektiva av alla uppfostringsformer. Är jag som lärare fri att driva egna kampanjer (i bloggform) eller är jag uppbunden till den av Skolverket sanktionerade ideologiproduktionen?
När börjar demokratin? Bilden av den professionelle läraren som är en del av samhällsdebatten och aktivt påverkande skolans inriktning på lokal nivå har en mörk skugga av manipulation och maktmissbruk i statens namn. Alternativet är att lyda. Historien förskräcker.
Tysta tankar 
Den nuvarande regimen försöker genom sina politiserade myndigheter visserligen inte framställa någon genetiskt förädlad människa likt NSDAP, men väl en politisk dito. George Orwell och Aldous Huxley skulle nog om de varit vid liv häpnat övar den totalitarism och propaganda som kan åstadkommas i formella demokratier.
LikeLike
Bilden kanske var väl drastisk – men genuspedagogiken har vissa skrämmande drag av att vilja konstruera “den nya människan”.
LikeLike
När du tillbringar tid med barn och ungdomar så uppfostrar du dem vare sig du vill eller inte. Du är ett exempel för dem och vad du gör (eller inte gör!) påverkar dem. Också om du inte låtsas se dem. Men detta vet du väl?! Förstår inte vad nazismen har med detta att göra.
Bo Rothsteins poäng är väl att du som tjänsteman inte bör bedriva propaganda mot vuxna med statens medel. Gymnasiet kanske berörs eftersom där studerar myndiga människor.
LikeLike
En viss uppfostran får vi väl leva med – jag utbildar lärare och ibland är det ett besvärande normativt tänkande som studenterna möter från oss lärare. Jag vill gärna göra värderingarna mer synliga och därmed möjliga att ifrågasätta.
Det är bilden av läraren som en del av statens propagandaapparat som gör mig nervös.
LikeLike
Om du inte orkar påverka människor får du låsa in dig.
LikeLike
Jag orkar – men frågan är på vilket sätt och med vilken rätt. Den anonyma maktutövningen är den värsta.
LikeLike
Du har inte bara rätt att fostra de yngre, det är din skyldighet som erfarnare och visare människa. Generellt sett, det är klart att det finns vuxna som inte är lämpliga till det. Då måste du utöva makt. Det är märkligt att det finns vuxna som tycker att det är obehagligt. Tycker dock att sättet är oerhört viktigt.
LikeLike
Tråkmagistern, det där med fostran, det är en svår sak, inte sällan jag funderar, vad ÄR det? Utifrån vilka filosofiska antaganden om människan, om barnen, om samhället tar vi ställning, utifrån vilka synsätt och förhållningssätt har vi travesterat det vi kallar “fostran”?
Funderar inte du på sånt? För att kunna förändra samhället, något litet?
LikeLike
Susan: filosofiska antaganden hjälper inte särskilt mycket. Däremot att ha umgåtts med människor. Nej det handlar inte om att förändra samhället för mig, utan att hjälpa och fostra barn. De jag inte kan hjälpa måste jag ju hänvisa till psykologen.
Om vi struntar i att uppfostra barnen får vi ju Flugornas herre. Och det är väl precis vad som hänt på allt för många ställen.
LikeLike
Jag tror att magistern (hur tråkig han är vet jag inte) har en poäng. Det är klart att lärare inte kan avstå från uppfostran. Ansvaret för klimatet i klassrummet faller tungt på de vuxna och risken med individualiserande eller psykologiserande lösningar är uppenbar.
Samtidigt protesterar malmölärare mot för mycket uppfostran
http://sydsvenskan.se/malmo/article276373.ece
De tycks inte känna sig helt förberedda för detta uppdrag och saknar stöd från föräldrarna.
Är detta ditt budskap?
Har någon sagt emot dig?
LikeLike