Detta är mitt djärvaste blogginlägg! I ett anfall av övermod tänker jag pröva läsarnas tålamod genom att diskutera behandlingen av sekundärkällor i nyantagna lärarstudenters texter.
Utgångspunkten är enkel: du ska inte referera till sådant du inte har läst! Risken är stor att du tolkar något som någon annan redan har tolkat. Den vetenskapliga trovärdigheten bygger på att du har tagit del av undersökningen och värderat resultatet.
För lärarstudenterna är det inte lika enkelt. De får i uppgift att diskutera ett ämne och ska i detta sammanhang referera till kursens litteratur. Tanken är att de ska tränas i att söka stöd för sina argument hos auktoriteter och etablerade teorier.
Det blir lätt fel. Antingen tror de på oss lärare när vi uppmanar dem att tänka själv och blir ofta väldigt personliga och tyckande. Alternativet är ett ängsligt och osammanhängande refererande som kanske visar att de har läst böckerna – men som samtidigt avslöjar brister i det självständiga tänkandet. Därför är jag lite försiktig i mina svar när studenterna frågar om “hur många referenser de måste ha”. Jag skulle vilja säga att det beror på uppgiftens karaktär och det egna tänkandets kvalitet.
Problemen uppstå när de i en bok hittat något klokt som någon annan återger. Psykologiboken är en sådan diskutabel källa. Den innehåller 40 sidor referenser som kanske är ett bevis på författarnas beläsenhet – men den är också ytterst svår att luta sig mot. Psykologi är en vetenskap som presenterar motstridiga teorier om människans utveckling med ett obekymrat leende. Författarna återger glatt olika skolors tankar och studenterna tror att allt är sant eftersom det står i boken – och dessutom belagt med utförliga referenser till amerikanska rapporter!
Dessutom är påståendena ofta slående banala och starka uttryck för etnocentrism. Men det kanske är smällar man får ta. Min uppgift som lärare är att försöka få studenterna att referera på ett korrekt sätt!
Därför skriver jag konstiga mail till studenterna och uppmanar dem att använda formuleringar som:
Enligt Tödde och Mödde (2003) menar Piff och Puff att det finns ett samband mellan barns uppväxtvillkor och skolprestationer…
Språkligt är det genant, innehållsligt är det högst riskabelt – men som inskolning i den akademiska världen är det nödvändigt. Kanske. Alternativet är att studenterna låtsas som om de själva har läst Piffs och Puffs avhandling. En kollega antyder att det ibland händer att forskare lägger in böcker de inte läst i referenslistor till avhandlingar!
Avgrunden öppnar sig och tanken svindlar. Vad ska jag nu tro på?
Tysta tankar 
Som lärarstudent tycker jag inte att det var ett särskilt djärvt, eller kanske snarare kontroversiellt, inlägg? Lärarstuderande bör rimligtvis ha samma akademiska och vetenskapliga krav på sig som alla andra studenter, oavsett vilken institution de läser på.
LikeLike
Det kontroversiella menar jag är att diskutera formalia i en blogg.
Jag håller med dig om att det är samma krav som gäller!
LikeLike
Vaddå, Wikipedia är väl en primärkälla? vem behöver tödde och mödde?
LikeLike
Jag är orolig för att allt jag skriver kan tolkas som misstro mot lärarutbildning, pedagogik och psykologi. De vetenskapliga anspråken är ibland lite trevande och riskerar att hamna i konflikt med andra krav.
De snabba lösningarna (Wikipedia!) är ofta väldigt lockande – och kritiken mot dessa ogranskade källor riskerar att framstå som elitistisk.
Och lite korkad om handböckerna är ett pretentiöst hopkok av blandad kvalitet. Då ligger problemet inte hos studenterna utan i ämnet psykologi.
LikeLike
att alls blanda in vetenskap nÄr det handlar om pedagogik är suspekt, eller ironiskt?
LikeLike
…hmmmm…. jag borde svara något dräpande men blir underligt tyst.
Det kanske var bättre för när pedagogik och psykologiämnena var sammanflätade och allt vilade på den experimentella psykologins vetenskapliga grund?
Problemet är ju att det är så svårt att göra experiment med människors utveckling! Men det var en härlig tid då alla trodde på visionen om den rätta undervisningen. Nu svävar vi i ovisshet.
LikeLike
Nej, eller rättare ni lärarutbildare svävar i det blå, de som jobbat i 20 år vet däremot.
LikeLike
Okej – nu vet du hur gruppen “lärarutbildare” tänker. Det gör inte jag, som ändå träffat en del. Skillnaderna är större än likheterna.
Kan det var så att du romantiserar erfarenhet?
(Undrar jag – som jobbat i 25 år innan jag började som lärarutbildare)
Allvarligt talat – jag möter studenter som enbart vill ha metoder. Dessa ska helst vara av samma art som den skola deras föräldrar gick i. Vår längtan efter det välbekanta gör det svårt att diskutera vad som är skolans uppgift. Är erfarna pedagoger alltid överens i din värld?
LikeLike
Väldigt ofta, men så har jag aktivt sökt mig till denna skola. Du kanske skulle ge studenterna metoder, det kan de ta till sig.
LikeLike