Jag har haft en svacka. Diskussionen om våld i samhället har gjort mig illa till mods. För två veckor sedan slogs 50 fotbollshuliganer utanför mitt hus. Jag reagerade inte mer än ungefär: jaha. Om de vill banka på varandra får det väl göra det – men helst på någon annan gata. För mig var det trist att bilden av våldsamma män förstärktes. Våldet blev till en könsfråga och jag hade svårt att distansera mig. Anne Jalakas skrev en konstig krönika som gjorde mig ännu tröttare.
Mordet på Östermalm berörde mig inte djupare. Jaså, de var fulla och misshandeln spårade ur. Demonstrationer och manifestationer verkade leva ett eget liv. Tidningarna drogs in och den meningslösa händelsen blev en nyhet med moraliska dimensioner. Kanske för att offer och gärningsmän tillhörde överklassen? Vi förväntades känna och agera.
Dödsskjutningarna i Rödeby drabbade hårdare. Här var ett äkta misslyckande för ett helt samhälle. Våldet var möjligt att förstå som kulmen på en serie händelser. Men det finns inget facit och juridiken kommer att bli intressant.
Svenska dagbladet ställer de rätta frågorna idag. Jag vill veta om våldet verkligen har ökat. Jag vill inte vara delaktig i en hysteri som försöker hitta förklaringar på det som inte går att förklara.
3. Är våldet bland unga värre idag?
•De laglydiga ungdomarna blir fler. Andelen 15–17-åringar som uppger att de inte har begått brott har ökat från 39 procent 1995 till 51 procent 2005.
•Andelen ungdomar som har begått våldsbrott och burit kniv har minskat från 21 procent till 15 procent.
•De mest brottsbelastade blir inte fler. Andelen 15–17-åringar som begått mer än 16 brott under ett år ligger på en stadig nivå.
•Även antalet unga som dömts för brott har minskat de senaste 30 åren. Det gäller framför allt stöld.
•Anmälningarna av våldsbrott bland unga har däremot ökat. Det tolkas av forskare främst som ett resultat av att toleransen mot våldet minskat. Antagandet att det faktiska våldet inte ökat stöds bland annat av statistik från dödsorsaksregistret, sjukhusstatistik och studier där de unga själva får berätta.
•Tonåringar som dödar andra tonåringar är ovanligt. I Sverige inträff-ar det en–två gånger per år. Inget tyder på att det ökar.
• En aktuell jämförelse av andelen unga som begått olika typer av våldsbrott i de nordiska huvudstäderna visar att Stockholm och Oslo har lägst nivåer följt av Helsingfors och Köpenhamn.
•Andelen unga som dricker och använder narkotika har ökat under flera år, men nu har trenden vänt. Andelen som inte dricker alls har ökat. Ungdomsfylleriet är inte mer utbrett 2005 än det var på 1970-talet.
Källa: Felipe Estrada, Brå.
Till sist letar jag efter en hållning som inte är cynisk men som inte heller frossar i skuld över att leva i en tid där människor dödar varandra. Trycket på att hitta enkla svar på svåra frågor kommer öka. (Är det nätets fel?) Jag tror att min empatiska förmåga är på gränsen till utmattning. Jag vill inte ta ansvar för sådant jag inte kan kontrollera. Låt andra förfasa sig över världens ondska.
Jag funderar över den märkvärdigt lugna stämningen i Stapelbäddsparken som jag gick förbi idag. 200 ungdomar åker skateboard och rullskridskor i en fantastisk anläggning. Det vilar en koncentration i luften och alla verkar fokuserade på att få samspelet att fungera i betongen. Grannens pojke säger att där nästan aldrig är bråk. Sakta bygger jag upp hoppet igen om möjliga möten utan våld. Här förs kunskaper vidare mellan generationer. Jag vill att Nobel fredspris går till föreningen Bryggeriet och eldsjälarna bakom Stapelbäddsparken. Nu.
Tysta tankar 
Sakta börjar jag förstå varför man gör programförklaringar och trosbekännelser.
Man måste nog ha en hållning. I något grundläggande.
Är ungdomars identitetsprocess en desidentifikation med vuxenvärlden som de anser vara förlegad, förtryckande, oattraktiv, usel? Är ordningen, kraven, normerna som etablissemanget representerar och kräver alldeles helt jävla omöjliga för somliga att bli till i? Om det är så, hur kan då institutionerna formas om så att de möter dessa behov?
Om det inte är så? Om somligas ovilja att “kamma sig” istället handlar om bristande vetande om kammar, hårstrån och frisyrer då är det alldeles helt uppåt väggarna att möta dem med frågor om hur de vill ha det.
Jag är osäker.
Vad är beständiga värden som det är någonting med? Vad ska vi ta strid för? Vad ska vi släppa?
Eller är det bara som någon skrev någonstans att undomar behöver få vara kreativa? Behöver synas? Jag vet inte. Det låter för enkelt? Kanske är det så enkelt. Narcissisternas barn? Fast … bristande impulskontroll i fel sammanhang under fel tidsrymder kan få ödesdigra konsekvenser.
Det är ändå underligt att “man” alltid klumpar ihop grupper så som t.ex. nu: “ungdomar” blir ett släkte av potentiella våldsverkare. Bättre blickar borde “man” bjuda människorna. Man må börja där man står.
LikeLike
Hej Susan – jag har saknat dig! (Om man nu kan göra det med en person man inte vet vem det är)
Jo en hållning bör man väl ha. Men går den att göra gemensam utan att bli auktoritär och kränkande?
Jag är väl märkt av skolvärldens övertro på uppfostran. De goda normerna och de goda förhållningssätten som vi tränar, belönar och bestraffar in på ett oreflekterat sätt. det trycker på en massa trotsknappar hos mig pch jag ska ändå föreställa någorlunda mogen.
Frågan om det är ungdomarna eller institutionerna som ska förändras – kan det vara så att det är själva tanken på en harmonisk sammansmältning som är fel.
Ur ett individualistiskt existentialistiskt perspektiv ska “vi” inte ta strid för nånting. Varje människa erövrar sin egen plats på jorden och fyller den med mening. Synd att detska vara så ansträngande och påfrestande för omgivningen bara…
Det här med att ungdomen har förändrats – är de verkligen mer våldsamma, självupptagna än förr? Jag väljer att tvivla!
LikeLike
Hej Mats! känns bra att det här inklampande kluddandet i någons blogg ändå är uppskattat, på nåt sätt. (smilie)
Jag vet inte om ungdomar är mer våldsbenägna.
En jag känner jobbar på akutintaget, de får fler och fler knivskärningar att ta hand om, säger hon. Både på tjej -armar och -ben, men även slagsmålsskurna underarmar på unga pojkar som går i clinch med knivar. Men det kanske bara är det allmännas känsla. Att det är så.
Det vore en moralistiskt fadäs om det visar sig vara falskt. Samtidigt, om det är så. Då är det nåt.
Det pratas mycket om var gränserna går för när samhällen upplöses. Kring vad hittar folk en anledning att uppfatta sig som en gemenskap i beroende av varandra. Typ Weber som sa va att våldsmonopolet bör åligga staten, så till vida om medborgarna lämnar över det privilegiet till förmån för skydd och gemenskap. Om han hade nåt där, då finns det gränser. Om vi är där, vet jag inte.
Drabbades dock av ett vagt ansvar som ropte därinne när jag läste Ezra Pound’s Uppdrag häromdan:
”
/—/
Gå som en förhärjande brand
mot världens tröghet
gå med din svärdsegg mot detta
stärk dom fina banden
och gjut kraft i själens alger och
känselspröt
Gå vänligt tillväga
tala ett öppet språk
SÖK IVRIG DET NYA ONDA
OCH DET NYA GODA
/—/”
Ibland undrar jag:
har vi alldeles blivit för postmoderna relativister allihop?
LikeLike
Javisst är det lätt att fastna i en amoralisk relativism. Särskilt om vi är misstänksamma mot den goda staten och tycker att begreppet våldsmonopol är en rysare. Men visst är alternativet värre. Det sitter nog djupt i oss att det finns någon som garanterar rättvisa och tänker skydda mig när det blir obehagligt.
En vän hade varit i Sao Paolo och han beskrev hotet från de tioåriga barnen som regerade över gatorna. Där var det verkligt farligt och skolan som förvaringsplats låter som ett vettigt alternativ till all denna kriminalitet.
Annars beskriver Ann Heberlein det väl:
http://sydsvenskan.se/kultur/article273308.ece
Våldet är aldrig meningslöst – det betyder något!
LikeLike