….tror jag inte mycket på. Svenskar har länge mytologiserat det danska informella umgängessättet med bajer och hygge. Jacques Werup skrev att det danska gemytet är germanskt och jag tror att det betyder någon form av hårt villkorad gemenskap. De annorlunda är inte välkomna. Dansk flyktingpolitik är svårsmält.

Därför är det ett äventyr att komma till fristaden Christiania som sedan 1971 har varit en nagel i ögat på staten, kapitalet och den del av befolkningen som vill ha ett ordentligt samhälle med tydliga regler. Nu har Christiania funnits i mer än 35 år och invånarna kämpar för rätten att finnas till. Trycket från exploatörer är hårt. Tanken på att bostäder inte kan ägas – uhu – kan något vara mer provocerande?

Jag möter en kvinna med slagordet från 70-talet tryckt på koreaduffelns rygg:

Ni kan inte slå ihjäl oss
för vi är en del av er själv

När jag kommer hem diskuterar vi vad Christiania egentligen är bakom drogromantiken och de inspirerande och vackra husen.

Vad innebär det att vara en fristad? Jag jämför med kommuner som väljer att ställa sig utanför den statliga flyktingpolitiken och hävdar en form av lokalt själstyre. På så sätt sägs friheten bli större.

Jag tror vi behöver de som ställer sig utanför gemenskapen – men som ändå deltar och bidrar i någon form. Idag är en stor del av innevånarna i Christiania väletablerade medborgare med jobb och god ekonomi. Vad är det som håller ihop dem? Misstron mot den goda staten och det danska gemytet?