Ibland tror jag att det bara brister för rektorer och lärare. Varje nyhet vinklas tvångsmässigt mot skolans ansvar och varje journalist avkräver alltid rektor på svar om hur de ska kunna garantera att just detta missförhållande inte upprepas.

Sydsvenskan presenterar en allvarlig nyhet om s.k. bötning och det är säkert ett verkligt stort problem för alla inblandade. Rektor försöker först värja sig:

Rektorn ser med allvar på händelsen, men betonar att skolan inte kan ingripa mot händelser utanför skoltid.
– Vad mina elever gör på kvällstid överlämnar jag med varm hand åt föräldrar, polis och socialtjänst, säger rektorn.

Reportern är inte helt nöjd med svaret och spelar ut trumkortet:

Både rånoffret och den utpekade gärningsmannen går på skolan. Hur bekymrad är du över det?

Jag kan se den darrande rektorn som riskerar att utmålas som cynisk och likgiltig inför övergreppen. Han har helt enkelt ingen chans att slippa undan skulden och skammen. Därför kommer också det politiskt korrekta pliktskyldiga svaret:

– Det är fruktansvärt om det visar sig vara sant. Jag kan inte säga hur vi ska lösa det. Det här måste vi resonera om.

Bilden av skolan som samhällets slasktratt och rektorn som syndabock rullar vidare. Samtidigt arbetar utredningar som vill styras skolan mot att vara striktare inriktad på ämneskunskaper och måluppfyllelse. Då kanske föräldrar, sociala myndigheter och polis får ta ett större ansvar för händelser utanför skolans domän. Media tvingas hitta andra syndabockar för samhällets misslyckande. ( Å andra sidan är det vanligt att lärare skyller alla elevproblem på media, så det kanske jämnar ut sig…)

Om rektor ska ta ansvar för allt och alla hela tiden är risken stor att det slutar i cynism och uppgivenhet. Det har vi inte råd med.