Sydsvenskans förre sportkrönikör Åke Stolt skriver om det för honom obegripliga bloggfenomenet.
Blogg är, om ni ännu inte lyckats lista ut det, en slags sopstation på internet där kända och okända skrapar ihop resterna av ett liv och lägger ut till allmänt beskådande. Bloggarna är våra tiders sladdertackor
Det är intressant att en man som under så många år har skrivit så många spekulativa krönikor om nonsenshändelser lyckas bli så arg över så lite. Under förevändning att försvara pressetiken går Stolt till storms mot det nya mediet.
Vad skall vi lita på? Hur går det med våra ramar och normer om det vi skall hålla oss till vacklar, knakar, går av?
Den retoriska höjdpunkten är när Stolt även bekymrar sig över trenden att pröva gränserna i skönlitteraturen. Här rasar den sista bastionen och den gamle rabulisten tycks tro att det går att dra en skarp gräns mellan fantasi och verklighet
Jag tänker också på romanerna. Alltför många av dagens romaner pendlar mellan sanning och fiction, mellan riktiga namn och påhittade, mellan verklighet och fantasi där sann historia och riktiga, kända namngivna personer byggs in i miljöer och händelser som är uppdiktade, så att vi inte vet vad som är sanning och vad som är dikt.
Kanske är det viktigt för en sportjournalist att skilja mellan fantasi och verklighet, Samtidigt som det är få områden som är så indränkta av myter och rykten. Men när Stolt försöker tillämpa samma estetik på litteraturen blir det mer än pinsamt.
I vår tid, där sanning, verklighet, äkthet, fakta ställs på så många svåra prov, behöver vi författare som antingen ger oss den sanna historieskrivningen, det äkta människoporträttet som vi kan lita på, eller tar med oss ut i den fullständiga fantasin, där vi kan sväva fritt ett tag, låtsas och leka, fjärran från bloggmonster och bildförvanskare.
Här har vår Don Quixote en värdig fiende. Författare har alltid använt sina erfarenheter för att skapa litteratur. Ibland har de försökt och lyckats dölja detta och anonymisera personerna – men litteraturen lever i mötet mellan det som faktiskt har hänt, författarens gestaltning och läsarens tolkning. Stolt letar efter ren litteratur, fri från kopplingar till levande eller döda personer. Han kommer att få leta länge. Dessutom bör han akta sig noga för världslitteraturen som är full av exempel på författare som utforskar detta gränsland. Strindberg är kanske det bästa exemplet.
Varför tycker jag att det är så deprimerande med journalister som går till attack mot nya medier? Kanske för att jag är ganska romantisk när det gäller den fria pressens värde. Därför blir det extra tråkigt att höra detta jubel över att en röst tystnat. När en överexponerad krönikör släpper loss sitt hat i en okommenterbar krönika – ja då ser jag det som ett ovärdigt koleriskt stolleprov i den plattare genren.
En välgörande motvikt är Harry Amsters porträtt i Svd av en känd exbloggare. Så många intelligenta påstående fick inte Åke Stolt ihop under sin samlade tidningskarriär.
Samtidigt har Moderna museet en utställning med Olle Baertling som försökte skapa konst som inte refererade till verkligheten – s.k. öppen form. Ett spännande experiment som hela tiden stångades mot människans obetvingliga lust att hitta mening i konstverken. Men några Stoltska fria fantasier var det aldrig tal om..