Det är med en kluvna känslor jag ser TV-serien Upp till kamp. Delvis skam över självupplevt floskeltyngt låtsasengagemang – delvis ren sorg över att all denna naiva tilltro till människan bara ramlade in i ett svart hål av uppgivenhet och individualism. Symbolerna förvandlades till modetillbehör, sångerna till pinsamma pekoral och slagorden till skämt (Hur vet man att det varit en R:are i kylen? De har lagt frysfacket åt sidan och ställt glass mot glass).

Jag vill inte sluta upp i förnekelsekören som ledd av Göran Skytte stryker omkring och hånar allt med diffus vänsteranknytning. Ingen tendens i dagens samhälle går fri från hans anklagelser. Allt – från skola till sjukskrivningar – är vänsterns fel. Den gamle besserwissern firar nya triumfer i sin roll som självrättfärdig botgörare i sina krönikor. Trovärdigheten är begränsad – eller ingen alls.

Kommentarerna från läsarna är förvirrande och någon kanske borde beskriva vandringen till den position Skytte idag uttalar sig ifrån. Någon annan – inte jag.

Sonnevi skrev ungefär “att framtiden beror på vänsterns förmåga att hantera sin besvikelse” och tanken på att sluta sina dagar som bitter högerkverulant manar till eftertanke. Djup sådan.

Då gör jag hellre som Risken finns i Kollektivlåten. “Vilket, vilket, vilket, vilket liv”. Vänsterns lekfulla sida är inte särskilt synlig i TV-serien. Kanske var det en lokal skånsk företeelse?

Svara du med röda stjärnan på din vårkavaj
alla tåg som går mot lyckans land på första maj
– svara på en fråga från en vän som tappat tron
När är dom framme vid sin slutstation?

Hasse och Tage