Det är omöjligt att inte tycka om Malmöfestivalen. För 25 år sedan åkte den ökände betongsossen Nils Yngvesson till Kiel och förfördes av en nordtysk hamnfest. Han bestämde att Malmöborna behövde muntras upp (ja, det var valår) och drog igång festivalen under våldsamt motstånd från borgarna. Jag minns att min far blev tråkad av sina arbetskamrater för att han hade varit på sossejippot. Nu är det en institution som varje år utvecklas till något ännu mer unikt och spännande. Drakbåtarna har tagit sitt sista paddeltag. Försäljarna dominerar inte längre. Malmöborna (med viss hjälp från kranskommunerna) har tagit tillbaka sin stad.

Jag tog en promenad genom parken och fastnade framför ett påklätt träd. Malmö stad har gett ut ett praktverk om träd i Malmö som jag fick i födelsedagspresent av vänner som känner till min passion för träd. Av någon anledning tycker jag att det är viktigt att kunna skilja mellan cykomorlön, naverlönn och skogslönn. Fråga mig inte varför.

Tingsek spelade på Mölleplatsen. Jag har missat honom (och hans fantastiska band) tidigare och blev djupt imponerad. En blandning av Prince, Stevie Wonder och … hmmmm … Måns Zelmerlöw!

Från Mölleplatsen är det ett stenkast till Linnéplatsen och dansbandsscenen. Där uppträdde (????) ett gäng countrylinedansare. Jag älskar att dansa, men måste nog arbeta mig igenom en hel del av min elitism innan jag ger mig in i det gänget. Min kärlek till folket har sina gränser.

På Lördagsplanen är det medelklasstryggare. Här värmer vi oss runt kulturens lampa. Smyger in i filmtältet eller vilar i en av de dekorerade sängar som Drömmarnas hus har ställt ut under träden.

Efter två timmar är jag nöjd och går hem. Det är en av höjdpunkterna.

Andra bloggar om: natur, Estetiska processer, Malmö, Personligt, Politik, Musik, Malmöfestival, Tingsek