Jag har inget textminne. Låtar som jag skrivit och spelat hundratals gånger försvinner och den stora tomheten breder ut sig. Familjen retar mig och driver med mina ibland påhittiga lösningar när det gäller att dölja detta handikapp.

Därför är det med stor förvåning jag upptäcker att vissa låtar faktiskt har fastnat och att sjok av text flyter upp till medvetandet, till synes oanfrätta av tiden. Jag utgår ifrån att det finns ett samband mellan kvalitet och denna beständighet (jo det är en riskabel tes, jag vet). Ur ett egocentriskt perspektiv är det kanske möjligt att kora vissa låtar till evergreens – enbart p.g.a. att jag kommer ihåg texten. Eller har jag tagit individualismen ett steg för långt?

Nåja – mitt förhållande till proggen är problematiskt. Ostämda gitarrer och spelglädje kanske var kul då men det har inte alltid åldrats i skönhet. Bombastiska kampsånger (“Jag ska skära halsen av dig din djävel” NJA-gruppen) och bisarra nödrim (“Du borde ha nöjt dig med din stora seger – som trevlig och framgångs neger” – Nationalteatern) är svåra att förlåta . Det är lätt att förlöjliga musikrörelsen från ett postmodernistiskt ironiskt perspektiv.

I England betyder progressiv musik ungefär “komplicerad musik”. Avancerade musiker förde rocken mot gränslandet av jazz och klassisk musik. ELP, Yes, Genesis och King Crimson – jag är glad att den svenska scenen såg annorlunda ut. Och nu är jag på väg att avslöja min svaghet för naivitet. Och då använder jag begreppet som motsats till sentimental och förkonstlad. (Den som vill fördjupa sig i tänkandet kan läsa vidare om Schillers lekteorier)

Med denna utgångspunkt tar jag mig friheten att kora Tomas Wiehe (den begåvade av bröderna) till proggens mest underskattade artist, Mögel till proggens mest underskattade album och Förföraren från Nasaret till proggens mest underskattade låt. Beviset är att jag fortfarande kan hela första versen utantill. Och att jag efter 25 år inte är helt säker på hur texten ska tolkas. Det mångtydigas skönhet.

Mamma – jag har fått mardömmar
sen vi börja läsa religion
Mamma – våran lärare
berätta om nån kristendom
Det var en Tarzan som ville skrämmas
för alla mänskor va´ så stygga
Han kunde inte övertyga
att han var störst och bäst och snyggast
då hota´ han hämnas
med domedag och gud vet allt…
a-a-a Mamma, hjälp mig
jag ser så sanna bilder
han kommer mot mig och han blöder
förföraren från Nasaret

För den som inte inser Tomas Wiehes storhet är det möjligt att gräva vidare i arkivet. Vilse i pannkakan är en milstolpe i barnkulturens utveckling och musiken minst lika bra som historien. “Au nä nu dillar han med maten – det finns inga röster i pannkakan”. Det blir inte bättre.

Nu gäller det att hitta skivorna på cd…