Vi diskuterar skillnaden mellan privat och offentligt. Utgångspunkten är de band som Tomas Tengby spelade upp i Morgonpasset någon gång i slutet av 80-talet. inramningen var att någon hade köpt en låda med kassettband på en loppmarknad. En man cyklade runt i Sverige och berättade om sina upplevelser för mikrofonen. Det var ofta beklämmande torftigt och antagligen inte på något sett avsett för publicering – men just därför befriande äkta och okonstlat. Knäckebröd, kaviartuber och bekymmer med läckande ventilgummi dokumenterades med största allvar.

Jag försvarar en position som innebär att gränsdragningen mellan privat och publikt är en riskabel och i grunden falsk konstruktion. Särskilt underligt blir det när vi kommer till s.k. offentliga personer som förutsätts ha mindre behov av privat sfär. Min utgångspunkt är att alla människors liv alltid är intressanta. Det är alltså inte media som avgör vem som är värd att dokumentera. Det finns inte heller någon anledning att se vissa dagar som mer betydelsefulla än andra. Jag hör alltså till dem som vill fånga vardagen. Födelsedagar och semesterbilder intresserar mig mindre.

Frågan är om detta dokumenterande är ett utslag av narcissism? Blotta misstanken att någon har dunkla avsikter är lömsk. Är fotograferandet ett sätt att distansera sig från verkligheten? Vad är meningen? För vems skull gör du detta? Vem tror du är intresserad av ditt liv? Svåra frågor som jag väljer att betrakta som meningslösa och dessutom förtryckande!

Eftersom allt är intressant behöver jag inte värdera mina egna och andra människors drivkrafter. Utgångspunkten är att vi inte alltid vet varför vi håller på – och så ska det vara!