Jag träffar alldeles för få människor med andra erfarenheter. Svensk intellektuell (nåja) medelklass är inte världen – detta behöver jag påminna mig ofta. Därför var det spännande att träffa en man från Syrien och verkligen ha tid att försöka förstå hur han tänker. Hans familj är nomader och han jobbar som konsult och samordnare av projekt. En modern välutbildad man, troende muslim, öppen och nyfiken på västvärlden. Inte “invandrare” i den probleminriktade betydelsen som jag upptäcker att jag lätt halkar in på.

Den bredaste avgrunden öppnar sig när vi diskuterar kärleken. Han gifte sig tidigt med sin kusin på sina föräldrars begäran. De älskar inte varandra men fortsätter att leva tillsammans i ett vitt äktenskap för sina föräldrars skull. Han förklarar hur viktigt det är att följa sin moders val.
– Hon har burit mig och fött mig. Hon har offrat allt för mig. Nu kan jag inte göra min mor besviken. Hon har lagt ner stor omsorg i valet av fru för mig.

Modern har stor makt och testar noga den blivande brudens egenskaper. Kan hon laga mat? Är höfterna tillräckligt breda? Hur är det med tänderna – kan hon bita sönder en paranöt?

För mig som svensk låter detta helt obegripligt och min vän beskriver vördnaden inför sin mamma:
– I mitt land behandlar vi ofta våra föräldrar bättre än barnen.

Alternativet för honom är att rymma. Innerst inne väntar han på den rätta och längtar efter äkta kärlek, men bandet till modern hindrar honom.

Jag försöker förklara betydelsen av att bli en självständig person, att klippa banden, att ta egna beslut, att våga ta avstånd. Jag beskriver min tonårsrevolt och försöker förklara hur nödvändigt det är att göra sina föräldrar besvikna. Samtidigt hör jag att alla mina kloka ord blir allt mer ihåliga och mekaniska. Varför skulle vår romantiska individualism vara bättre än nomadfolkets mångtusenåriga visdom. Handlar det om att skydda stammen – eller är det en traditionell psykologisk maktutövning som mödrarna bedriver? Skuld och utpressning i skön förening?

På ängen utanför hör jag desperata lamm bräka efter sina mödrar och längre bort försöker fåren locka till sig sina lamm. Det är tid för lammavskiljning. Under två dagar ropar de hjärtskärande efter varandra. Den tredje dagen tystnar skriken. Det tycks som om lammen har glömt bort sina älskade mödrar, och mödrarna – ja de tuggar på som om ingenting har hänt. Allt är lugnt och alla verkar glada. Så mycket för den romantiken – jag förbannar alla disneyfilmer som har indoktrinerat mig att läsa in mänskliga känslor i djurs beteenden.

Om mamma vet bäst – då bör vi skapa ett samhälle som ger henne den verkliga makten. Men – om mamma i stället är en härsklysten och självisk person – då gäller andra regler och alla medel att skydda sig själv är tillåtna. Myten om den goda modern fortsätter att påverka oss – men i Sverige har vi delvis ersatt den med myten om det goda samhället.