Jag är inte gnällig, men det börjar bli lite mycket nu. Regnet alltså. Vi tröstar oss med promenader och favortitmålet är den plats där svensk filmpolitik led sitt största nederlag. Jag menar Forsemölle där Richard Hobert spelade in filmer om dödssynder. Sju tvättäkta kalkoner som finns att köpa i en box på bensinmacken i Kivik. Måtte jag aldrig få så tråkigt!

Ibland undrar jag vilka filmidéer som fick stå tillbaka för detta projekt – sedan förstår jag varför filmare ser varandra som rivaler.

Vatten som jag ser det!

Snabbare version