En del av oss lever av självömkan och medlidande. När vi inte orkar hitta egen glädje är det frestande att njuta av den uppmärksamhet som sjukdom och elände borde kvalificera (enligt bilden av livet som styrt av en högre rättvisa).

En väns mamma började bli riktigt gammal och skröplig. Hon hade hela sitt liv varit en ganska egocentrisk person och under de sista åren ökade denna tendens. När mamman fick besök av sin son var det med ytterst besvärad min hon lyssnade på en historia om en person som var ung och drabbad av sjukdom och olika olyckor.

Efter en stunds tystnad säger mamman
– Det är ändå mest synd om mig

Kanske många av oss skulle tänka så – men det är inte alla som skulle ge efter för impulsen att säga det.