Att jag gick på bio och såg filmen Piaf. Underbar musik, fantastiskt skådespeleri, vackra bilder – men det är något som är djupt problematiskt i dessa filmer som är byggda på verkliga historier.Slutet är ingen direkt överraskning – men efter Titanic är det kanske fel att ställa sådana krav på en film. Poängen är då att försöka göra den nedåtgående spiralen intressant. Antingen genom att skildra omständigheterna som tillräckligt fasansfulla och predestinerande, eller genom att göra individen tillräckligt magisk och dynamisk som trots allt överlever dessa samlade djävligheter. Filmen Piaf försöker spela på båda dessa strängar samtidigt och lyckas dessutom romantisera ett drag av självdestruktivitet som gör det hela ganska svårsmält.

Genren har ett parasiterande drag och jag borde ha varit beredd på detta lidande. Min kärlek till Billie Holliday har inte helt hämtat sig sedan Diana Ross gestaltade henne på bio. Bette Middlers tolkning av Janis Joplin var sådär. Ray Charles och Tina Turner valde jag bort. Den enda filmbiografi som jag uppskattat var nog Walk the line om Johnny Cash. Kanske för att jag är helt okritisk till personen.

Därför är det med otålighet och lättnad som jag efter 150 minuter konstaterar att Edith Piaf verkligen dör alldeles för ung och utnyttjad. Om filmen hade varit tio minuter längre hade jag nog bett till gudarna att en lönnmördare skulle förkorta lidandet.

Men jag kommer att fortsätta nynna på Hymn a l´amour och musiken är fortfarande helt sanslöst bra. För en obotlig romantiker är det rena giftet…

Jag har placerat min blogg i
Malmö på bloggkartan.se