– eller rättare sagt om pressens bevakning av Rosengård och då särskilt de s.k. kravallerna i våras.

Tre huvudlinjer gick att spåra:

1) Pressen har en dold agenda att blåsa upp små händelser och göra stora nyheter av dem. En medial demonisering av utsatta grupper förvärrar utanförskapet.

2) Pressen har en dold agenda att skönmåla Rosengård. Allvarliga problem i skola och hem döljs av en missriktad iver att skydda våra nya vänner.

3) Pressen rapporterar det som händer på ett neutralt sätt och försöker väga händelser från Rosengård på samma våg som nyheter från andra stadsdelar. Stenkastning eller hustrumisshandel är inte mer intressant för att den förkommer i vissa stadsdelar.

Lars Åberg klagade på att analysen ofta var grund (och den som läser Sydsvenskan har nog fått en lätt överdos av hans tankar ändå) och de inbjudna “lyckade” invandrarkvinnorna klagade över att inte Sydsvenskan ville hjälpa dem att ordna en fest för dem som gick ut skolan på 70-talet. (En ganska bisarr tanke att tidningen skulle arrangera goda nyheter för att bryta upp den negativa bilden.)De hade minsann tipsat om så många trevliga saker som inte hade kommit i tidningen – men är detta diskriminering?

På sjuttiotalet hade Kvällsposten en daglig vinjett “Visst händer det glada saker!” Jag ser gärna att den sortens kvoterat nyhetstänkande inte får breda ut sig ytterligare.

I kommunens reklamtidning Vårt Malmö finns den journalistik som efterlystes och i senaste numret kan vi läsa om de Röda hjältarna på Rosengård. Reportaget är bra – men det finns något lite nedlåtande och förvånat i tonen. Tänk att invandrare kan sköta ett jobb!

Det finns en uppenbar risk att dessa goda exempel mäts med svensk måttstock. Var det inte Tage Danielsson som skrev: “Det var en duktig neger – han är nog vit”.

Ett genomgående drag i debatten var en lust att hitta enkla förklaringar på komplicerade problem. Syndabockarna prövades med växlande framgång. Journalister måste liksom reflexmässigt avkräva någon ansvar. Antingen var det polisen som hade provocerat eller pressen som hetsat. Antingen odugliga politiker som hade stängt fritidsgårdar eller svaga föräldrar som svek sitt uppfostringsansvar. Gäsp.

Lusten att förstå är viktig men alla dessa förklaringar relativiserar handlingarna. Sedan Robert Gustavssons sketch om ungdomen som var tvungen att slå ner en pensionär för att han inte hade någon “lokaaaaaal” – jag vet inte. Kanske är det dags att se dessa farliga handlingar som bus som har gått snett. Ungdomar som tappat vettet och drabbats av någon form av masspsykos.

Polisen var välgörande tydlig när han förklarade att fler poliser inte löser problemet.

Min äppelkindade lösning är en gigantisk satsning på förskolor, fritidshem och skolor. Och därigenom sällar jag mig till skaran av naiva entusiaster som till varje pris måste ha något att tro på. Vi som fortsätter att vakna med Olof Palmes ord ringande i öronen:

– Skolan är en spjutspets mot framtiden
– Skolan är en spjutspets mot framtiden
– Skolan är en spjutspets mot framtiden
– Skolan är en spjutspets mot framtiden

P.S. Bilderna är inte tagna på Rosengård. Detta är en blogg – inte journalistik…