…när det gäller att hålla mig vaken under kulturella upplevelser. Antingen lider jag av ett stort sömnunderskott eller så är jag genuint ointresserad av teater.

Jag har en privat topplista över pinsamma insomnande:

1) Resor med moster Augusta – gästspel från dramaten på Hipp – varm sommarkväll – kvavt – fina platser på andra raden. Jag vaknar av att Ernst-Hugo Järegård står lutad över mig och spottar fram orden. Resten av salongen är bortkopplad – all energi är riktad mot mig. Jag fattar vinken och sätter mig upp.

2) Spelman på taket – Premiär på Stadsteaterns stora scen med Jan Malmsjö i huvudrollen och en ung Ola Salo i en biroll – halvbra platser på sidobalkongen – djup slummer i slutet av andra akten när revolutionen närmar sig och den s-t-o-r-a kanonen avlossas. Så rädd har jag aldrig varit.

3) Pudelbalett på Palladium – gästspel från Stockholm – Pretentiöst och smygdjupt – efter en dryg timmes föreställning trippar fyra frackklädda hundägare in med sina nytuperade kungspudlar och travar runt i en cirkel. Varför fick jag inte sova?

Så – har detta något samband med lärarutbildning? (Bloggen har liksom ett tema) Jo – när jag är på tråkiga föreläsningar reagerar min kropp på ett sätt som ligger bortom min kontroll.

• Först blir jag ledsen – varför är jag här? Varför just jag?
• Sedan blir jag arg – vem har bestämt att jag ska behöva genomlida just detta? Hur kan jag hämnas utan att straffas?
• Sedan blir jag stirrig och tramsig – skickar konstiga lappar och fnissar hysteriskt.
• I sista stadiet slås systemet ut – jag somnar och hoppas att ingen ska märka det.